Svar på fråga om fysiologikurs

Fråga: Hej! Jag har sökt till läkarutbildningen, men om jag nu inte kommer in denna termin vill jag läsa någon kurs som jag kommer ha nytta av på läkarprogrammet. Jag hade tänkt söka till en kurs som heter "människans fysiologi" och som finns att läsa på KI. Tror du att det är en bra ide och att jag kommer få mycket nytta av den? Mvh

Svar: Jag tycker att det låter som ett utmärkt förslag att läsa "Människans fysiologi" på KI! Det var flera stycken i min klass som hade läst den kursen innan läkarprogrammet, och de hade stor nytta av den. Fysiologin lär man sig framförallt på termin 1 och 2 på läkarprogrammet. De terminerna brukar uppfattas som hårda, så om man har lite försprång och redan kan fysiologin så blir det betydligt enklare att hinna plugga på allt annat och klara tentorna. På den fristående fysiologikursen kommer du att lära dig ungefär samma saker som sedan undervisas på läkarprogrammet. Vill du inte läsa en kurs som kommer att upprepas på läkarprogrammet bör du alltså välja en annan kurs. Om du däremot vill få lite försprång på läkarprogrammet och inte har något emot repetition, så är det en utmärkt kurs att läsa. Lycka till med ditt val och med antagningen till läkarprogrammet!

Fråga om betyg på högstadiet och gymnasiet

Fråga: Hej! Jag är 15 år, för ett tag sedan bestämde jag mig, läkare ville jag bli! Trots att jag bara går i 8:an börjar jag redan oroa mig för NV linjen, antagningspoäng och högskoleprov och allt det där. Jag är helt enkelt rädd för att jag inte har vad som krävs inom studiearbetet. I 7:an var jag sämst på matte och kämpade för att få G, nu i 8:an känns det lite lättare och jag har lyckats få MVG på så gott som alla matteprov vi gjort hittills. Jag tror mina starkaste ämnen är NO och matte (även om jag inte riktigt vant mig att jag faktiskt börjar bli duktig i matte.) Har du alltid varit en toppelev och inte oroat dig över studierna såhär tidigt som jag? Tror du att man fortfarande kan ha vad som krävs för att bli läkare även om man inte har MVG i allt just nu (ska börja 9:an)? Just nu har jag VG i allt förutom SO som jag har MVG i och slöjd och idrott som jag har G i... Jag skulle bli otroligt lättad över att få svar på det jag frågat! (Det är riktigt kul att läsa en blogg som läkarprogrammet!)

Svar: Tack för ditt mail, som jag kortade ner lite för att inte publicera dina personliga uppgifter. Jag bestämde mig redan på mellanstadiet för att bli läkare, så jag pluggade väldigt hårt på både högstadiet och gymnasiet för att få bra betyg. Trots att jag hade toppbetyg så oroade jag mig ändå för att inte räcka till, inte få tillräckligt bra betyg och inte komma in på läkarprogrammet. Du är med andra ord absolut inte ensam om att oroa dig för dina betyg och din framtid.

Eftersom jag hade målet inställt på att bli läkare, så kämpade jag hårt och lyckades på så sätt få MVG i allt på gymnasiet. Jag är säker på att du kan lyckas lika bra om du kämpar riktigt hårt på gymnasiet och lägger mycket tid på skolarbetet. Jag tror inte att du behöver bekymra dig över att du inte har toppbetyg på högstadiet, för det är ändå bara betygen från gymnasiet som räknas när du söker läkarprogrammet. Däremot kan det vara en fördel att försöka få bra betyg på högstadiet, eftersom det ger en bra studievana och studieteknik inför gymnasiet.

Jag vill lugna dig med att många i min kurs på läkarprogrammet inte var några toppstudenter på varken högstadiet eller gymnasiet. De studenterna har i stället varit duktiga på högskoleprovet och kommit in på läkarprogrammet på så sätt. Dessutom har många kommit in via högskoleprov + begåvningstest + intervju, vilket är en tredje väg att komma in på läkarprogrammet via. Jag kan ta min pojkvän som exempel - han var ganska "medelmåttig" under både högstadiet och gymnasiet, men kom in på läkarprogrammet eftersom han var duktig på högskoleprovet. Nu tillhör han de absolut bästa i hela kursen, fastän han inte var någon toppstudent tidigare. :)

Om du inte skulle få toppbetyg på gymnasiet eller bra resultat på högskoleprovet, så finns det alternativa lösningar för att komma in på läkarprogrammet. Det går att läsa upp sina betyg på komvux efter gymnasiet, och på så sätt få tillräckligt bra betyg för att komma in på utbildningen. Det går även att läsa till läkare utomlands, där det ibland kan vara mycket lättare att komma in än i Sverige. Dessutom är det några år kvar tills du kan söka till läkarprogrammet och till dess kan det ha skett ändringar i antagningen, som kan göra det möjligt att komma in utan att vara "toppstudent". Lämplighetstest är t.ex. ett antagningsförfarande som har diskuterats på vissa universitet, men jag vet inte hur seriösa diskussionerna har varit.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tror att du har goda möjligheter att komma in på läkarprogrammet, om du kämpar för det och verkligen gör ditt allra bästa. Lycka till i fortsättningen och skriv gärna igen om det är något mer du undrar!

Gammalt och nytt

Ikväll är det dags för integrering av gamla och nya kunskaper. Imorgon har jag nämligen anestesidugga, så kvällen kommer att ägnas åt att läsa på om narkosläkemedel, syra-bas, dropp, fria luftvägar och annat som jag måste kunna. Fysiologikunskaper från termin 2 och farmakologikunskaper från termin 4 ska integreras med purfärska kliniska kunskaper om anestesiologi. Det är intressant att få integrera prekliniska och kliniska kunskaper och kul få nytta av saker som vi läste tidigt i utbildningen.

Veckan har varit bra hittills. I måndags gick jag med en narkossjuksköterska. Det var lärorikt att få se hennes arbete och inte bara narkosläkarens. Jag fick fylla i diagram och tabeller under patienternas operationer, fylla på och administrera narkosläkemedel i sprutor och lära mig hur maskinerna för övervakning fungerar. Resten av dagarna har jag tillbringat med en ung och mycket trevlig underläkare på anestesin, som entusiastiskt har lärt mig både praktiska och teoretiska kunskaper. Jag har t.ex. självständigt (fast förstås under handledarens övervakning) fått söva och hålla fria luftvägar på patienter som skulle elkonverteras. En dag fick jag dessutom vara med på ett kejsarsnitt, vilket var en väldigt häftig upplevelse. Även om jag självklart inte gjorde något praktiskt under kejsarsnittet, så fick jag vara med och se en ny människa komma till världen. Wow!

Lyxproblem

Nu sitter jag i soffan uppkrupen med laptopen i knät och en kopp citronte i handen. Jag pratade nyss i telefon med min mamma om mitt intresse för anestesi. Som vanligt kom mor med kloka påpekanden - som narkosläkare har man tunga arbetspass med mycket jourer och obekväma arbetstider under hela karriären. Man får vara beredd på att jobba så mycket som varannan helg. Orkar jag verkligen med det? -Jo, egentligen skulle jag nog orka, men jag har å andra sidan väldigt svårt för att vända på dygnet och passar kanske därför bättre i en specialitet med mer regelbundna arbetstider. Som tur är så är det lång tid kvar innan jag måste välja specialitet. Som blivande läkare har jag ju det lyxproblemet att det finns "för mycket" intressanta inriktningar att välja mellan. :)

Helgen har varit lugn. Igår åt jag middag med några vänner och tittade på bio med sambon. I eftermiddag ska jag åka till svärföräldrarna och fika. Det ska bli trevligt. Imorgon fortsätter min VFU på anestesin. Då ska jag gå med en trevlig narkossjuksköterska som jag pratade med för några dagar sedan. Syftet är att jag ska lära mig mer om hennes arbete och få möjlighet att lära mig mer om hur maskinerna på anestesisidan fungerar.

Anestesiolog kanske?

Anestesi, som jag har ägnat veckan åt, visade sig vara väldigt roligt. Arbetet innefattar många olika patientgrupper, allt från friska patienter som ska göra små dagkirurgiska ingrepp under 15 min, till svårt sjuka patienter som ligger nedsövda flera veckor på IVA. Dessutom är det väldigt varierande åldrar på patienterna, från små barn till väldigt gamla patienter. Arbetet innebär även praktiska, teoretiska och etiska utmaningar som är intressanta. Kan patienten sövas överhuvudtaget eller måste operationen ställas in? Är det etiskt försvarbart att vårda patienten på IVA om patienten dör oavsett? Vågar man söva en patient som riskerar att dö under narkosen? Vad vill patienten själv och hur mycket ska anhöriga få vara med och säga till om? När ska läkaren sätta stopp för behandling som inte verkar främja patienten?

Under veckan har jag fått göra många praktiska saker för första gången - intubera (det var lite knepigt), lägga spinalbedövningar (det var lättare än jag trodde), hålla fria luftvägar med hjälp av händerna under en hel operation (aj, träningsvärk), sätta PVK:er (inte så svårt) m.m.

En sak kan jag konstatera: anestesi är inte lika lugnt som enligt låten med Amateur Transplants, som jag postade i måndags. När patienterna väl är sövda måste narkosläkaren springa vidare och söva andra patienter, smärtlindra patienter på uppvaket, springa till förlossningen och lägga EDA-bedövningar, preop-bedöma patienter, föra journaler m.m. Så det där om att narkosläkare bara sitter och dricker kaffe under operationerna stämde i alla fall inte överens med det jag såg.

Fördomen om att narkosläkare inte har något pappersarbete visade sig inte heller stämma. Narkosläkare måste liksom andra läkare föra journaler, men journalerna är ofta kortare och färre än inom andra specialiteter.

Kontentan av veckan är att anestesi är intressant, roligt och varierande. Jag kanske ska bli narkosläkare?

Läkare finner varandra

Läkare blir ihop med läkare, enligt Statistiska Centralbyrån. Läkare är tydligen det yrke där högst andel är tillsammans med varandra - 24 % av läkarna har en partner som också är läkare. För mig känns inte den siffran helt oväntad. Många i min kurs är tillsammans med en kursare eller en läkarstudent på annan termin. Av läkarna jag har träffat ute på kliniken är det många som berättar att de är sambor eller gifta med en annan läkare. Många har träffats under grundutbildningen eller under AT-tjänstgöringen. Själv är jag också ihop med en blivande läkare.

Jag tycker inte att det är särskilt uppseendeväckande att läkare blir tillsammans med varandra. Könsfördelningen är ganska jämn inom yrket, utbildningen är lång och klasserna är stora, så det är ganska stor sannolikhet att hitta någon man trivs ihop med. Vidare är studierna och yrket krävande (både tidsmässigt, psykologiskt och kunskapsmässigt), så många föredrar kanske att ha en partner som är i samma situation som en själv och förstår precis vad man går igenom.

Vi är, som tur är, funtade olika. En del vill ha en partner som de kan diskutera medicin med 24/7, medan andra hellre vill ha en partner som är totalt ointresserad av sjukvård. En del vill ha ett mellanting och en del bryr sig inte alls. Kärleken leder vart den leder.

Här är länken till SCB:s undersökning: Vanligt att träffas på jobbet?

Vad gör narkosläkaren när patienten sover?

Den här veckan ska jag få svar på hur väl det här stämmer överens med verkligheten:

Patientberöm

Operation visade sig vara ganska trevligt den här gången. Jag hamnade på en sal med trevlig personal och en helt okej handledare. Jag fick hålla i hakarna, bränna kärl och suturera. Igår var jag på studentmottagning där jag fick handlägga egna patienter. Jag fick t.ex. bedöma onda magar och ge information inför olika operationer. Efteråt fick jag beröm av min handledare, som tyckte att jag fick så fin kontakt med mina patienter. Dessutom hade en av mina patienter tagit tag i min handledare efter konsultationen (när jag redan hade gått) och berättat att jag var en väldigt pedagogisk och empatisk läkarkandidat. Det var roligt att höra. Varm av berömmet ska jag nu ta helgledigt.

I helgen är jag bortbjuden till några vänner för att äta middag och se finalen av Melodifestivalen. Jag vet inte riktigt vilken låt jag ska heja på. Jag har inte hittat någon favorit direkt.

Om op och om att bli dåligt bemött

Det lilla jag har sett av kirurgsidan uppe på op har inte gjort mig jätteentusiastisk inför kirurgiplaceringarna. Nu är en sådan vecka här och jag kommer att få möta min oro på plats i op-salen. Det första dåliga intrycket kom redan första veckan på kirurgkursen, då ett par mindre sympatiska op-syrror skulle introducera oss till kirurgisalarna. Sedan fick jag höra skräckupplevelser om hur mina kursare blivit dåligt bemötta av personalen på op.

Min första egna upplevelse av op-salen kom då jag gick kirurgijour en kväll. Min handledare (som inte var särskilt entusiastisk över att ha påtvingats en läkarkandidat) försvann och lämnade mig någonstans i en korridor på det stora sjukhuset, där jag knappt kunde orientera mig. Så småningom hittade jag honom i op-salen, och pliktskyldigt bad jag op-syrran om lov att få komma in i salen. Den fantastiskt trevliga op-sjuksköterska hjälpte mig glatt på plats i mina sterila kläder och hänvisade mig till en lämplig plats vid operationssåret. Så långt var allt bra, men då kom hon. Hon undersköterskan som under hela operationen skulle göra min upplevelse till en pina. Varje ord jag sa upprepade hon med löjlig röst för att förlöjliga mig. Varje gång jag frågade kirurgen något eller besvarade en fråga, så upprepade undersköterskan allt jag sa med en tillgjord, fjantig röst. Jag kände till slut hur ilskan brände, men ingen kunde se mitt ilskna ansiktsuttryck under munskyddet. Jag var arg över att undersköterskan tillät sig att härma mig och förlöjliga mig, jag var arg över att jag och övrig personal lät det fortgå och jag var framförallt arg över att min handledare inte försökte ta mitt parti. Han skulle ju ändå handleda mig och se till att min utbildningskväll blev bra. Till slut tröttnade jag och vände mig om mot undersköterskan och frågade skarpt "Vad sa du?" efter att hon härmat mig för trettionde gången. Då blev hon genast vek och svarade att hon "skulle ju bara..." Vad då "skulle bara"? tänkte jag tyst för mig själv.

Vid ett annat tillfälle, nere på akuten, blev jag utskrattad av några sköterskor som tyckte att jag såg ut som "en jävla barnmorska" (följt av några ytterligare kommentarer). Anledningen till det var att jag gick i de engångskläder som alla läkare och läkarkandidater på kirurgen faktiskt ska bära, men få gör. "De blå tygkläderna är ju mycket skönare än engångskläderna", brukar det heta. Där fick man för att man ensam följde sjukhusets regler...

Jag kan ge många, många, många exempel på hur jag mötts av dålig attityd bland sjukvårdspersonalen, trots att jag själv alltid är noga med att presentera mig, vara trevlig och ha ett respektfullt bemötande. Många fler studenter än jag har varit med om dåligt bemötande. Min pojkvän, som säkert ger ett lite mer auktoritärt intryck än vad jag gör, har däremot sällan varit med om samma otrevliga bemötande. Det verkar generellt som om de kvinnliga kursarna har blivit mer utsatta för dåligt bemötande än killarna. Kanske är det för att vi tjejer utgör något slags hot, medan de unga killarna ses som ett roligt tillskott i den annars ganska kvinnodominerande sjukvården? Eller är vi tjejer bara mer känsliga än killarna, eller mer öppna med att prata om det? Vad vet jag? Jag kan ju bara uttala mig om mina egna erfarenheter.

En sak är klar - när jag är läkare och har läkarkandidater vid min sida, så ska jag aldrig ALDRIG låt en annan personal förlöjliga vare sig mig eller min kandidat (eller någon annan ur personalgruppen heller för den delen). Någon jävla måtta får det vara.

P.S. Till alla er som tänker påpeka att det även finns ruttna ägg bland läkare, vill jag säga att det är jag fullt medveten om. Otrevliga människor finns det inom alla yrkeskategorier. Och till alla er som vill säga att även manliga kandidater blir negativt diskriminerade ibland, vill jag säga att det känner jag också till. I vissa fall blir man bättre bemött som kvinnlig kandidat.

Jag är förvånad över att säga det, men...

...urologi visade sig vara mer intressant än jag trodde. Efter jättebra undervisning och handledning på urologen så är jag väldigt nöjd med den placeringen. Jag har fått se TUR-P:ar, ESVL, uroterapi och en hel del andra operationer och undersökningar. Och givetvis känt på ett antal prostator.

Intrycket som handledarna och övrig personal gör påverkar mig ganska mycket har jag märkt. Jag hade en riktigt dålig placering på kardiologen under medicinkursen och är sedan dess helt avskräckt från att jobba med kardiologi, fastän jag egentligen tyckte att det var intressant. Urologi trodde jag aldrig skulle vara "min grej", men tack vare jättebra och pedagogiska handledare och en trevlig stämning i stort, så blev urologi riktigt spännande. Jag skulle kanske inte välja det som specialitet ändå, eftersom det nog finns andra inriktningar som jag tycker är mer intressanta, men urologi har växt ordentligt.