Grannens knä och bordsgrannens utslag

Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.

Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!

Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser? 

Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).

Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)

ESC 2013

Oj då. Rumäniens bidrag, som jag sågade i ett tidigare inlägg, kom före Svergies bidrag i Eurovision song contest. Hur är det möjligt? Nåja, huvudsaken är att Danmark vann. Hon var
min favorit, vid sidan av Robin. :-) Vad tyckte ni?

Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.

Klassiker

Det finns några standardmeningar som var och varannan patient tar till (åtminstone känns det så). Man behöver inte jobba länge inom vården förrän man har hört allihopa:

Lågtempare: - Min normala kroppstemperatur är 36,1 grader, så 37,2 grader är feber för mig.

Smärttålig: - Jag har normalt hög smärttröskel och nu gör det verkligen jätteont.

Gnällfri: - Jag gnäller absolut inte i onödan, men nu är det jättebesvärligt.

Skattebetalare: - Jag har betalat skatt hela livet utan att belasta systemet, så nu tycker jag att jag förtjänar att bli inlagd.

Nödan: - Jag söker aldrig sjukvård i onödan, men nu behöver jag faktiskt hjälp.

Akuten var det, ja: - Nu när jag ändå är på akuten vill jag även fråga dig om den där ryggvärken som jag har haft i 7 månader...

Varje gång jag hör dessa fraser funderar jag frustrerat på varför ingen kan starta en upplysningskampanj om att 36,1 är en helt normal (och väldigt vanlig) kroppstemperatur, att sjukvården lägger in de patienter som har behov av det (oavsett hur mycket skatt man har betalat), att akuten är till för akuta tillstånd o.s.v. Eller varför inte starta en forskningsstudie om varför 90% av befolkningen har hög smärttröskel? ;-)

Kommer ni på några fler klassiker?