Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.
Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!
Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser?
Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).
Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)
Problematiska studier i vårdens beslutsunderlag
22 timmar sedan
Inlägg
6 kommentarer:
Har jag fattat det här rätt nu:
Om jag känner en läkare och frågar privat vad exempelvis mina eksem i nacken beror på, måste läkaren dokumentera det i min journal om han uttalar sig? Jag fattar inte riktigt. ;-)
Läkaren måste enligt lag journalföra om hon/han t.ex. undersöker och ställer diagnos. I praktiken tror jag dock att de flesta läkare inte gör det, när de tillfrågas på fritiden. Allmänna diskussioner om varför sjukdomen x uppstår är en annan sak, men så fort man tar anamnes eller status ska det journalföras.
Okej, nu förstår jag bättre! :-)
Är den här bloggen nerstängd :(
Dags för ett nytt blogginlägg kanske!? ;-)
Vart har du tagit vägen?
Skicka en kommentar