Fulltecknat

Jag gillar när jag har mycket saker att göra, så länge det inte innebär onödig stress. Den här veckan är min kalender fulltecknad. Förutom föreläsningar, patienter och skolarbete har jag projektmöte, middag med vännerna, födelsedagsfirande (inte mitt eget utan en väns), utlandsresa, shoppingbehov och en del administrativa saker att göra. Det mesta jag ska göra är positivt och roligt, men mitt i alltihop infinner sig ett litet uns av stress:
-Ska jag hinna med att plugga in allt som jag behöver kunna för att hänga med i undervisningen den här veckan?

Nåja, ibland måste man ägna sig åt saker som bara är roliga och åt saker som är nödvändiga för livet utanför läkarprogrammet. :-)

Dermatologikurs

Nu har redan en vecka av tre förlöpt på hudkursen. Jag har alltid tyckt att dermatologi är intressant och än så länge är jag väldigt nöjd med kursen. Under veckan har jag fått träna praktiska moment som t.ex. kryobehandling på grisfötter. Jag har även träffat några patienter med hudsjukdomar och lyckats ställa flera korrekta diagnoser. Just nu håller jag på att lära mig att känna igen olika maligna och benigna hudtumörer. I början trodde jag att det skulle bli ganska lätt, men efter ett par föreläsningar i ämnet känner jag mig mer förvirrad. Jag ska plocka fram hudboken nu och jämföra bilder på de olika tumörerna.

Dödens allvar på akuten

En dag den här veckan fick jag följa med en överläkare ner till akuten. Han skulle ha ett samtal med anhöriga till en patient, som dött plötsligt och lite oväntat. De anhöriga var ledsna och fulla av frågor förstås: Varför dog patienten just nu? Vad hände? Vad gjordes på sjukhuset?

Mitt bland alla diskussioner om döden, dödsorsak och obduktion sitter kandidaten. Med en känsla av otillräcklighet. Tagen av stundens allvar. Med blanka ögon.

Den här typen av samtal är inte roliga, men varje blivande läkare måste lära sig att handskas med dem.

Tiden går fort?

"Tiden går fort - snart är man klar läkare!" Jag tycker att jag hör de orden ofta, både från föreläsare, handledare ute på kliniken och äldrekursare på läkarprogrammet. Jag vet inte om jag håller med om det. Jag tycker att jag har gått jättelänge på läkarutbildningen, men jag har ändå inte ens kommit halvvägs.

Spännande patienter

Den här veckan har spenderats på en ny avdelning med en ny handledare. Handledaren är okej, men kanske inte världens mest entusiastiska. Jag har dikterat epikriser, skrivit daganteckningar och tagit blodgaser dagligen. Jag har även sett ett par mycket intressanta patientfall under veckan. Överläkarna på avdelningen har kliat sig i huvudet, diverse konsulter har tillkallats och alla har funderat. Patienternas diagnoser är fortfarande oklara. Det är vid sådana patientfall jag som läkarkandidat blir i mitt esse och ivrigt letar efter möjliga differentialdiagnoser. Än har vi ingen aning om vad patienterna lider av, men jag hoppas för patienternas skull att vi hittar något svar snart. Spännande!

P.S. Blodgaserna går helt plötsligt jättebra igen. Förra fredagen lärde jag mig en ny teknik som har gett vinst varje gång. D.S

Noncompliance

Idag pratade jag och min handledare om patienters compliance (följsamhet till läkarens råd och ordinationer) och hur läkaren kan göra för att förbättra den. Fokus låg på motiverande samtal. Om läkaren inte är tillräckligt tydlig och skicklig i att motivera och förklara, så kan det kanske gå så här:

Och så var det de där artärblodgasproverna...

Den första veckan på den här terminen har börjat bra. Jag har en ovanligt trevlig handledare och en ovanligt trevlig överläkare. Jag har fått en finfin introduktion till avdelningen, lärt mig mer om journalsystemet än vad jag någonsin kunnat och gjort mycket mer praktiska uppgifter än på länge. Jag börjar till och med få flyt på diktaten. Tänk om alla kliniska placeringar vore lika bra!

Veckans stora gissel är artärblodgasproverna: de vill sig inte bara. Jag har hunnit sticka många patienter den här veckan, men artärblodet håller sig ofta långt borta från mina nålar. Detta trots att jag har rätt teknik (enligt handledaren) och har lyckats framgångsrikt med många artärblodgasprover förra terminen. Jag kan inte riktigt förstå vad som går fel nu. Dessutom tycker jag så synd om patienterna, som så tålmodigt står ut med att vi studenter sticker dem med nålar gång på gång. Imorgon ska jag göra nya provtagningsförsök igen. Håll tummarna för att det går bättre då!