Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.