Long time no see

Hej igen! Det blev ett väldigt långt uppehåll i den här bloggen utan att jag egentligen vet varför. Sommaren och hösten har bara sprungit förbi. Semestern (min första betalda semester - lyx!) spenderades utomlands i solen. Under slutet av sommaren gick jag klart min kirurgplacering och fick gå mina första ensamma nattjourer. Det var spännande, läskigt och lärorikt. Under hösten har jag börjat på medicinplaceringen. Medicin skiljer sig mycket från kirurgen på så sätt att man som AT-läkare verkligen driver avdelningsarbetet på medicin. Överläkaren kommer och rondar lite snabbt på förmiddagen och därefter får man sköta allt arbete själv (läs: epikriser, daganteckningar, epikriser, utskrivningsmeddelanden, eftermiddagsrond, epikriser, remisser...) På kirurgen fick vi AT-läkare i stället ägna eftermiddagarna åt mottagningsarbete och operation. Men trots att det blir en hel del ren administration på medicin så trivs jag bättre där än på kirurgen, eftersom det är mycket trevligare stämning på medicin. Kirurgerna var inte otrevliga, men på medicin är det ändå en helt annan stämning och det gör så stor inverkan på mig.

Grannens knä och bordsgrannens utslag

Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.

Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!

Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser? 

Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).

Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)

Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.

Klassiker

Det finns några standardmeningar som var och varannan patient tar till (åtminstone känns det så). Man behöver inte jobba länge inom vården förrän man har hört allihopa:

Lågtempare: - Min normala kroppstemperatur är 36,1 grader, så 37,2 grader är feber för mig.

Smärttålig: - Jag har normalt hög smärttröskel och nu gör det verkligen jätteont.

Gnällfri: - Jag gnäller absolut inte i onödan, men nu är det jättebesvärligt.

Skattebetalare: - Jag har betalat skatt hela livet utan att belasta systemet, så nu tycker jag att jag förtjänar att bli inlagd.

Nödan: - Jag söker aldrig sjukvård i onödan, men nu behöver jag faktiskt hjälp.

Akuten var det, ja: - Nu när jag ändå är på akuten vill jag även fråga dig om den där ryggvärken som jag har haft i 7 månader...

Varje gång jag hör dessa fraser funderar jag frustrerat på varför ingen kan starta en upplysningskampanj om att 36,1 är en helt normal (och väldigt vanlig) kroppstemperatur, att sjukvården lägger in de patienter som har behov av det (oavsett hur mycket skatt man har betalat), att akuten är till för akuta tillstånd o.s.v. Eller varför inte starta en forskningsstudie om varför 90% av befolkningen har hög smärttröskel? ;-)

Kommer ni på några fler klassiker?

Jobbhelg

Under påsken jobbade jag min allra första helg. Det var ganska påfrestande, med tanke på att jag först jobbade ordinarie arbetstider måndag-fredag och därefter jobbade 12 timmar i sträck under lördagen respektive söndagen. Idag har jag äntligen fått en ledig dag, men imorgon börjar jobbet igen. Under helgen var det mycket som skulle hinnas med på sjukhuset: alla kirurgiska och urologiska avdelningar skulle rondas av totalt tre läkare, samtidigt som vi skulle handlägga patienterna på kirurgakuten. Söndagen var lite extra intensiv eftersom patientflödet till akuten var högt. Jag kunde tyvärr inte följa med på en enda operation under helgen, eftersom jag var tvungen att beta av patienterna på akuten medan kollegorna stod på den ena operationen efter den andra. Å andra sidan lärde jag mig mycket på akuten, genom att få handlägga en rad olika typer av sjukdomar och åkommor.

För- och nackdelar

Ett par personer har frågat mig om för- och nackdelar med att läsa på läkarprogrammet och att jobba som läkare. Fördelar med läkarprogrammet är bl.a. att det är intressant, givande, väldigt lärorikt och leder fram till ett bra yrke. Nackdelar med läkarprogrammet är t.ex. att det innebär lång studietid som medför höga studielån, att det stundtals är väldigt krävande med för lite fritid och att det ibland är psykiskt påfrestande (t.ex. när man ska tenta av en hel termins studier på en enda tenta). Fördelar med läkaryrket är bl.a. att man får hjälpa andra människor, att man hela tiden lär sig något nytt, intressant, omväxlande och ger en bra lön. Nackdelar med läkaryrket är t.ex. att det stundtals är väldigt psykiskt påfrestande, krävande (det gäller hela tiden att ha huvudet på skaft, man får inte göra fel osv) och att det medför obekväma arbetstider (en del ser det som en fördel och en del ser det som en nackdel).

Det finns förstås fler för- och nackdelar. För egen del anser jag dock att fördelarna starkt överväger nackdelarna!

Arbetstider som läkare

Fråga: Jag tycker om din blogg, just nu läser jag dina gamla inlägg och det är verkligen roligt att läsa om vad ni gör på läkarutbildningen. Själva läkarstudierna tycker jag är intressanta, men det som oroar mig är arbetstiderna när man väl blir en läkare. Hur ser de ut? Och blir man tvungen att jobba natt?

Svar: De flesta specialiteterna har "obekväma" arbetstider, vilket innebär att man både måste jobba kväll, helg och natt utöver de vanliga dagpassen. Väljer man att bli allmänläkare jobbar man oftast dagpass, men har även jour vissa helger. Nattarbete kommer man alltså väldigt sällan ifrån som läkare. Arbetsveckorna för en sjukhusläkare kan variera: ena veckan kan man ha dagpass + helgjour, andra veckan nattjour, tredje veckan några lediga dagar + dagpass osv. Många läkare jobbar dessutom mycket övertid och har ett ganska stressigt schema (men så är det förstås inom många andra yrken också).

Fjärde veckan

Nu är jag klar med min fjärde vecka som underläkare. Den här veckan har jag spenderat på avdelningen och på akuten. Båda placeringarna har varit lärorika. Det har varit fullt upp hela tiden, särskilt på kvällarna på akuten. Jag har även hunnit med två dagars ledighet, men eftersom vädret var dåligt så blev det tyvärr inte så mycket utomhusaktiviteter som jag hade hoppats på.

Förra veckan var jag mest placerad på avdelningen. Den andra avdelningsplacerade underläkaren var tyvärr sjuk, så jag fick ta hand om det mesta administrativa arbetet själv. Därför blev förra veckan väldigt stressig och jag drog på mig en hel del övertidsarbete. Jag fick träna minnet riktigt ordentligt när jag skulle hålla reda på dubbelt så många patienter, men det gick bra.

Andra veckan som vik ul

Nu är jag inne på min andra vecka som underläkare och det börjar kännas som om jag fått lite mer koll på rutinerna. Arbetet flyter åtminstone på lite snabbare än förra veckan. Jag har mest ägnat mig åt avdelningsarbete, så det har blivit en hel del epikriser, receptförskrivningar och sjukskrivningar. Som läkarstudent gillade jag aldrig att diktera eftersom det nästan gick fortare för mig att skriva själv på datorn, men nu börjar jag uppskatta diktafonen mer och mer. :-) Igår var jag ute på middag med några av de andra underläkarna, vilket var väldigt trevligt.

Först veckan klar

Första veckan som underläkare är nu klar och det firas förstås med ett glas vin på balkongen. Det har varit en intensiv vecka med mycket nytt att lära sig och många nya intryck. Det som framför allt har tagit tid att lära sig är alla nya rutiner och journalsystemet. Nästa vecka ska arbetet förhoppningsvis flyta lite bättre. Det som framför allt har slagit mig under min första vecka är att en stor del av avdelningsarbetet består av administrativa arbetsuppgifter och att en för liten del består av direkt patientkontakt. Men när jag är på akuten och på mottagningen räknar jag med mycket mer patientkontakt.

Nu har äntligen helgens regnmoln skildrats, så jag ska gå ut och njuta lite av vädret. En promenad ner till stan och en vända till affären står på agendan.

Och om någon undrar, så ska jag tillägga att alla mina patienter överlevde min första vecka som underläkare. :-)

Första dagen som underläkare!

Idag är en smått historisk dag för mig. Jag har nämligen jobbat min allra första dag som underläkare. Dagen gick mest ut på att lära mig alla rutiner och att hjälpa till med avdelningsarbetet. Jag har bl.a. ordinerat läkemedel, skrivit recept och titulerat mig "läkare" för första gången i mitt liv. Dessutom har jag förstås fått ta hand om mina första alldeles egna patienter. Nu har jag kommit hem från arbetsdagen och är alldeles lycklig över att äntligen ha fått arbeta som läkare på riktigt!

Igår var jag på en allmän introduktion för alla sommarvikarier på sjukhuset. Jag fick bl.a. en rundtur på sjukhuset, en genomgång av journalsystemet, tillgång till passerkort och koder och föreläsningar i olika ämnen som t.ex. sekretess. Det var trevligt att mjukstarta jobbet med lite allmän information. Imorgon ska jag börja arbeta mer självständigt.

Underläkarjobb :-)

Jag sitter här hemma och längtar till sommaren. I sommar ska jag nämligen för första gången jobba som läkare. Det ska bli väldigt roligt att äntligen få vara läkare på riktigt. (Efter nio klarade terminer på läkarprogrammet har man rätt att söka jobb som underläkare.) Konkurrensen om underläkarjobben var dock betydligt större än jag trodde. Det verkar knappast råda någon brist på underläkare i Sverige. Jag har fått en tjänst inom en specialitet jag gillar och på ett sjukhus jag trivs på. Till min tjänst sökte ca 100 andra underläkare, trots att tjänsten finns på ett landsortsjukhus...

Det verkar glädjande nog som om de flesta i min klass har fått ett underläkarjobb till sommaren, även om inte alla fick ett jobb inom en specialitet de är intresserade av och långtifrån alla fick jobb på ett sjukhus de kan tänka sig att jobba på i framtiden.

Och apropå sommaren: Nu ska jag resa iväg på en weekend tillsammans med familjen. Vi ska resa till varmare breddgrader och lämna regnet och kylan i Sverige bakom oss i några dagar.

Glad Påsk!

AT-mässan och antalet AT-platser

I veckan var det AT-mässa på KI. Representanter från olika landsting och sjukhus var där för att informera om sina AT-tjänster. Jag började inse att jag faktiskt snart ska söka AT på riktigt. Jag måste bestämma mig för vart jag kan tänka mig att jobba i åtminstone i 2 år. Just nu känns det som om Stockholm inte blir aktuellt, eftersom väntetid på att få AT här ligger på uppemot 2 år.

När jag gick runt på mässan så passade jag på att fråga hur många som sökte till varje sjukhus och vilka meriter som krävdes. Jag blev lite nedslagen när även de små landsortssjukhusen berättade att de har "14 sökande per AT-plats" och ofta kräver några månaders vikarierande på orten innan man får AT. Kanske får man ställa in sig på att flytta till en mindre stad, vikariera på sjukhuset och vänta några månader på att få påbörja AT. Att flytta till en mindre stad har jag inget emot, men det känns så klart tryggare att flytta dit när man har fått en garanterad AT-plats.

Tyvärr är det många som skriker om att öka platserna på läkarprogrammet, men som samtidigt glömmer att den verkliga flaskhalsen för att få ut färdiga specialister är AT. AT-platserna är inte anpassade efter antalet läkarstudenter i Sverige, och ännu mindre anpassat efter de utomlandsutbildade läkarna som behöver göra AT i Sverige. Kan det verkligen vara så svårt att utöka AT-platserna så att de motsvarar antalet utexaminerade?!

Biomedicin eller läkare?

Fråga: Hej, jag går sista året på naturvetenskapla programmet. Det börjar bli dags nu att bestämma sig inför framtidsvalen och jag har länge känt att jag vill läsa till läkare men nu börjar jag bli osäker efter att ha läst lite om biomedicin. Fast problemet är bara det att biomedicinare har ingen patientkontakt, det har dock läkare, så hur skall jag komma fram till om det är läkare eller biomedicnare jag vill bli, för jag vill ha patientkontakt. Jag är väldig intresserad av medicin och människokroppen men både läkare och biomedicinare håller på med sånt men som sagt hur kan jag komma fram till vad det är jag verkligen vill?
Intagningspoängen för Biomedicin ligger runt 17 medan det för läkare ligger runt 22, och jag kommer ha runt 21, borde jag satsa på läkare bara för att mina betyg ligger närmare läkare eller borde jag tänka mer på framtidssynen och intresse?
Tack för ett snabbt svar!

Svar: Hej! Generellt kan man nog säga att biomedicin är mer inriktat på forskning, medan läkarprogrammet är mer inriktat på arbete med patienter. Om du vill ha möjlighet att både arbeta med patienter och att forska, så tycker jag att du ska välja läkare. Det är inte alls svårt att forska som läkare (snarare tvärtom - både läkarstudenter och läkare uppmanas ständigt att forska). Biomedicinska analytiker kan välja att arbeta med patienter (t.ex. på klinisk fysiologi), men som jag tolkar det är det inte denna utbildning du funderar på, utan den längre biomedicinutbildningen.

Fundera på vad du tycker verkar roligast. Som biomedicinare kommer du att arbeta mycket på labb och förmodligen mycket med forskning. Som läkare har du fördelen att du både kan välja att jobba på labb, med patienter eller med forskning (eller med en kombination av alla tre). Om du väljer läkarprogrammet bör du ha ett stort intresse för patientarbete, eftersom detta är en viktig del av grundutbildningen och AT.

Jag tycker inte att du ska välja läkarprogrammet bara för att du har bra betyg, utan låt ditt intresse styra! Du ska förmodligen jobba med ditt yrkesval hela livet och det är viktigt att du trivs med ditt val. Det är dock värt att påpeka att det inte är "kört" om du kommer på att du har valt fel utbildning. Det går alltid att byta och börja om!

Kanske kan någon biomedicinare ge lite mer tips?

Skrämmande läsning

Jag har, liksom många andra, läst intervjun med "Barnläkaren" i Läkartidningen (och i en mängd andra tidningar). Det var en skrämmande, skakande och upprörande läsning - allt från hur läkaren behandlades, till hur inkompetenta förhörsledarna, polisen och åklagarna var. Jag misstänker att läkaren behandlades extra dåligt eftersom hon misstänktes ha mördat ett barn, men också för att hon var en ovanlig misstänkt - kvinna och läkare.

Som tur är ska fallet granskas från flera håll. Även om det ger lite hopp om förbättring, så är jag rädd att ord kommer att stå mot ord. Dessutom ska "de egna" granskas av "de egna" i vissa utredningar, vilket inte kan vara bra. Jag håller i alla fall tummarna för att något gott ska komma ur detta elände som drabbade läkaren (som förresten är narkosläkare och inte barnläkare).

Är läkaryrket som i tv-serierna?

Fråga: Hej! Har en liten töntig fråga men som jag gått runt och funderat på ett tag! Är "läkarlivet" lika dramatiskt som i alla läkarserier? Att alla läkare förälskar sig i varandra, sjuksköterskornas högsta dröm är att dejta en läkare? Är lite nyfiken! Vore kul om du tog dig tid att svara! Ha en fantstisk dag! :)

Svar: Hej! Ursäkta att svaret dröjde. Nej, läkaryrket är inte lika dramatiskt som i tv-serier och på film. Det är dock inte ovanligt att läkare är gifta med läkare och att läkare är gifta med sjuksköterskor. Däremot har jag aldrig sett något kärleksdrama utspela sig rakt framför ögonen på alla i personalen. Jag är dessutom säker på att sjuksköterskorna inte har som högsta dröm att dejta läkare. Läkare anses inte så fascinerande som i tv-serierna, åtminstone inte i den yngre generationen vårdarbetare. All dramatik är nog bara inlagd för att göra tv-serierna mer intressanta och läkarlivet mer "spännande". Läkarens arbetsdag går oftast ut på att möta patienter, dokumentera och diskutera vården med de andra teamet. Oftast är det inte så särskilt dramatiskt. :)

2,5 år senare...

...barnläkaren/narkosläkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus frias. Jag kan knappt förstå att det överhuvudtaget gick att väcka ett åtal mot läkaren. Det finns inga tillförlitliga vittnen som kan berätta att läkaren injicerade tiopental och det går inte att säkerställa hur stora nivåer barnet hade fått i sig genom den påstådda injektionen. Att polisen dessutom hämtade läkaren under pågående rond på sjukhuset och att rättsprocessen tog över 2,5 år, är skrämmande. Hoppas nu att läkaren får en stor ersättning för allt det lidande hon måste ha utsatts för, även om pengar förstås inte kan gottgöra allt.

Efter den långa rättsprocessen går inte bara mina tankar till läkaren, utan också till föräldrarna till den döda babyn. Det finns tyvärr mycket att klaga på om hur barnet och föräldrarna togs omhand på ALB. T.ex. fick babyn alldeles för höga doser natriumklorid upprepade gånger av en sjuksköterska, vilket ledde till allvarliga hjärnskador. Som om inte det vore tillräckligt har föräldrarna berättat om dåligt bemötande från vårdpersonalen - men framförallt miste Linnéa livet och föräldrarna miste sin dotter.

Jag hoppas att händelserna kring babyn och den nyss avslutade rättsprocessen kan väcka en debatt, som leder till att etiska och juridiska frågetecken rätas ut och framförallt till att sjukvården förbättras.