Tips inför T8

Fråga: Hej!
Jag har precis börjat termin 8 på KI och skulle vilja ha lite tips om litteratur. Jag skulle även vilja ha tips inför tentan.
Tack på förhand!

Svar: Hej! Under kirurgiterminen lånade jag boken "Kir." på biblioteket och tyckte att den var ganska bra. Jag fick även låna några böcker av sjukhuset under urolog- och anestesiplaceringen, men kommer tyvärr inte ihåg vad de böckerna hette. Jag minns att vi använde oss av en tunn, svensk bok om anestesi. Under ortopedin läste jag boken "Akut ortopedi" och den var väldigt bra. Jag läste dock mest ur föreläsningsanteckningarna och använde böckerna mer som ett komplement. Jag tror att de flesta gjorde likadant.

Inför tentorna råder jag dig framförallt att läsa på föreläsningsanteckningar och seminarieanteckningar och att komplettera med böcker i de fall föreläsningsanteckningarna är dåliga eller ofullständiga. Jag vill också tipsa dig om att läsa mycket på gamla tentor (både på de skriftliga, praktiska och muntliga tentorna) för att få en uppfattning om vilken nivå som krävs. Många ämnen återkommer dessutom i tentorna, så det kan vara en bra idé att läsa igenom ganska många tentor för att se vilka frågor som verkar viktiga och återkommande.

Lycka till med studierna!

Kirurgibok

Fråga: Hej!

Jag undrar vilken krirugibok du använde under kirurgikursen, dvs om du använde en bok över huvudtaget?

MVH

Svar: Hej! Jag lånade boken "Kir." på biblioteket och tyckte att den var rätt så bra. Jag köpte den däremot inte, eftersom föreläsningsanteckningarna täckte inte det mesta vi behövde kunna. Låna gärna ett par olika kirurgiböcker innan du bestämmer dig för om du vill köpa någon av dem. :)

Sommarlov!

Nu har jag kommit hem från min sista dag på sjukhuset för den här terminen. Dagen ägnades åt praktiska övningar på KTC och åt lite klinik. Det var en bra sista dag på kirurgiterminen. Jag har hört av äldrekursare att kirurgiterminen är den roligaste på hela läkarprogrammet, men jag hoppas att de har fel. Kirurgiterminen var i och för sig väldigt intressant, jättebra och den roligaste terminen hittills, men jag vill förstås att resten av utbildningen ska vara lika bra. :) Hursomhelst så kommer jag att längta tillbaka till den trevliga kursledningen, den härliga stämningen och det trevliga mottagandet vi fick under den här terminen.

Idag, så här 30 hp rikare, kan jag konstatera att det bara är ett sommarlov och tre terminer kvar till läkarexamen. Oj vad tiden har rasslat iväg! Det känns som om jag nyss började läsa om celler och biokemi, men samtidigt har det hänt väldigt mycket i mitt liv sedan dess. Tiden har gått snabbt men ändå långsamt, om ni förstår hur jag menar.

Nu: Sommarlov!

Slutspurten innan terminsavslut

Tänka sig, nu är snart terminen över. Vi ska egentligen sluta terminen nu på fredag, men vår trevliga kursrektor låter oss sluta redan på onsdag under förutsättningen att vi lämnar in ett litet skriftligt arbete innan fredag. Den dealen gick alla i kursen med på. :)

Den gångna helgen har varit mysig och pluggfri. Jag och sambon hade tänkt göra en liten utflykt under helgen, men vädret var lite tråkigt så vi lät bli. I stället passade vi på att fira våra mammor och umgås lite med våra familjer. Det var väldigt trevligt.

Förra veckan hade jag en muntlig redovisning i SVK-kursen. Den gick bra. Den här veckan väntar föreläsningar och lite praktiska övningar på KTC. Det ska bli intressant.

Fördjupningskurs i kirurgi

Den här veckan och nästa vecka läser jag en valbar fördjupningskurs (SVK) i kirurgi. Kursen är intressant och bra, men mentalt tog jag sommarlov redan i fredags då jag fick veta att jag var godkänd på tentorna. Det ska verkligen bli skönt att få sommarlov efter en intensiv (men väldigt rolig och lärorik) vår!

Den här veckan står föreläsningar, patientdemonstrationer och praktiska övningar på schemat. Jag ska även skriva en inlämningsuppgift i kirurgi, som examination på den valbara kursen.

Fråga om hand-outs

Fråga: Hej! Hamnade på din blogg av en rent slump och blev genast intresserad.
Jag läser till läkare utomlands, i Rumänien närmare bestämt och skulle jätte gärna vilja veta mer om hur skillnaderna i utbildningarna.
Jag, liksom dig själv är inne på T8 och undrar nu om du har möjlighet att dela med dig av "hand outs" och dyl info som du fått från KI?
Kurserna är uppsatta på helt olika sätt här nere jämfört med Sverige, så det skulle vara väldigt intressant att få tillgång till material ni får.

Svar: Hej! Det hade varit kul att jämföra våra kurser, men tyvärr får vi inte sprida hand-outs vidare utan att fråga alla föreläsare först. :( Mycket av undervisningen på T8 har dessutom skett i form av muntliga diskussioner och seminarier, så jag har tyvärr inte hand-outs på allt. Dock kan jag tipsa dig om några böcker som jag själv läste under kursen: Ortopedi skriven av Enheten för ortopedi i Huddinge återger det mesta som vi behövde kunna om ortopedi. Kir. av Haglund och Hamberger täcker in det mesta av kirugidelen och mycket mer därtill. Anestesiologi av Bodelsson et al är en bra sammanställning av anestesin (dock behövde vi kunna många mer detaljer om dropp, narkosläkemedel och akuta tillstånd).

Hur är T8 i Rumänien upplagt och vad ingår i kursen? Har ni mycket praktik eller mer teori? Själv har jag haft mycket praktik under T8, som varvats med några föreläsningar och seminarier per vecka.

Kirugikursen är slut

Puh, nu kan jag äntligen pusta ut! I över två veckor har jag ägnat dygnets vakna timmar åt att plugga och tenteras. Kirurgikursen avslutades nämligen med tre tentor fördelade på två veckor. Förra veckan hade vi ett praktiskt prov med en rad olika stationer, där det bl.a. ingick ortopedstatus, suturering, att skapa fria luftvägar, att tolka röntgenbilder och att tolka miktionslistor. Vi var alla lite nervösa i början av provet, men för min del släppte nervositeten när jag kom in i första rummet och möttes av en trevlig läkare med en praktisk uppgift som jag klarade bra. I tisdags fortsatte tenteringen med en skriftlig tenta i sex timmar, där kirurgi, urologi, onkologi, rättsmedicin, ortopedi och anestesi ingick. Idag hade vi den sista tentan - ett muntligt prov där varje student fick sitta ensam i ett rum med två-tre läkare och svara på frågor i en halvtimme.

Idag på eftermiddagen avslutades kursen med att kursledningen bjöd på fika och avslöjade våra tentaresultat. Alla var lite nervösa inför resultaten, eftersom det hade gått rykten om att fler än vanligt hade kört tentorna. Det visade sig tyvärr stämma. Till min stora glädje hade jag dock personligen klarat mig bra - jag fick godkänt på både praktiska, skriftliga och muntliga tentan. Anestesin hade jag klarat mig särskilt bra på, vilket var roligt eftersom jag skulle kunna tänka mig att bli narkosläkare.

Det känns på sätt och vis tråkigt att kirurgkursen är slut. Kursledningen har varit väldigt trevlig och stämningen på kursen och på sjukhuset i stort har varit väldigt bra. Det har absolut varit en av de bästa kurserna på läkarprogrammet. Jag kommer definitivt att tänka tillbaka på den här terminen med saknad. Samtidigt känns det förstås skönt att gå vidare i utbildningen. Nu är det bara två veckor SVK kvar och sedan sommarlov. Oj, vad den här terminen har gått fort!

Tränat praktiska färdigheter på op

Förra veckan avslutade jag placeringen på KUA, som var en av de bästa kliniska placeringarna jag har haft. Jag blev många vänner rikare och växte in i min roll som blivande läkare. Jag skulle gärna vilja stanna lite längre på KUA!

Den här veckan har jag kirugiplacering. Idag fick jag gå med en jättebra kirurg som opererade lite olika typer av GI-åkommor. Jag fick både skära, bränna kärl och sy. Under en av operationerna fick jag utföra många av momenten helt själv, med kirurgen som handledare i bakgrunden. Det var väldigt roligt och lärorikt! Ibland har jag gått med kirurger som gör precis allting själva, vilket blir ganska tråkigt i längden för kandidaten som bara får stå i bakgrunden och titta på. Mitt intresse för kirurgi växte genast idag när jag fick vara med och göra många praktiska saker själv. Tidigare har jag visserligen både sytt i huden, hållit i hakar och bränt kärl, men idag fick jag även skära och sy strukturer inuti buken.

Nu hinner jag inte skriva mer, för jag måste återvända till op-salen.

Seminarium om olika kompetenser

Två dagar på KUA har passerat sedan jag senast skrev. Under KUA-placeringen har jag blivit allt bättre på att ronda patienter, att dosera läkemedel, att utföra ortopedstatus och att jobba självständigt som blivande läkare. Jag har verkligen vuxit under de här dagarna!

Idag hade vi ett seminarium där varje yrkeskategori skulle presentera ett patientfall utifrån sina specifika arbetsuppgifter och kompetenser. Jag och min läkarkandidatkollega berättade om frakturer, hur de diagnostiseras och hur de behandlas. Sjuksköterskestudenterna pratade om etiska aspekter i omvårdnaden av patienter. Sjukgymnasterna berättade om vilka metoder de använder för att träna upp patienter som brutit handleden. Arbetsterapeuten berättade om hur man optimerar hemmet för en rullstolsburen patient. Allt var väldigt intressant och lärorikt att lyssna på.

Varje moment vi har utfört på KUA har tydligt visat vilka olika kompetenser vi har och hur vi bäst utnyttjar varandras kunskaper på bästa sätt. Tyvärr har jag sett många exempel på avdelningar där yrkeskategorierna knappt pratar med varandra (men också många bra exempel på avdelningar där samarbetat fungerar utmärkt). Jag hoppas verkligen att den nya generationen vårdarbetare blir bättre på att samarbeta och lära av varandra - både för patienternas bästa och för arbetsklimatets skull.

Om ronder och sockerkakor

Igår var sista dagen på KUA innan påsklovet. Jag kommer att längta tillbaka lite grann till avdelningen. Det har varit en så trevlig vecka där. En av dagarna fick jag beröm av både sjuksköterskor och läkare för att jag snabbt handlade en patient som blev dålig. En annan dag fick jag beröm av min handledare för hur jag ledde ronden. Under medicinkursen tyckte jag att det var jobbigt att leda ronden, eftersom min handledare hade sagt att jag var för "mesig" under ronden. Då var jag osäker och helt ovan vid situationen och kände inget större förtroende för min handledare. Nu är jag mer varm i kläderna och har en fantastisk handledare som ger mig bra självförtroende. Det är inte konstigt att ronden går bättre nu. Med en trevligare handledare hade det säkert gått bra på medicinkursen också, men nu har jag i alla fall mer kunskaper och erfarenheter i bagaget.

Den som värmde mitt kandidathjärta allra mest den här veckan var en av mina patienter. När jag skulle skriva ut honom sa han att han aldrig hade legat på någon bättre avdelning än KUA. Han tyckte också att doktorn (d.v.s. jag) hade kommunicerat med honom på ett helt annat sätt än andra läkare. Jag hade tagit mig tid för att lyssna, förklara och stötta. Till saken hör att patienten, enligt egen utsago, sällan hade varit nöjd med sjukvården och läkarna tidigare.

Det är kanske i och för sig inte är så konstigt att patienterna gillar KUA. På KUA har vi mycket färre patienter per läkare och sjuksköterskor, vilket medför att vi har mycket mer tid över för patienterna.

Igår tänkte vi i vårdlaget glädja patienterna med något extra gott eftersom det var fredag: vi tänkte baka sockerkakor till kaffet. Men si, det fick vi inte. Hygienreglerna på sjukhuset tillåter inte att man bakar i köket på avdelningarna. Jag kan i och för sig förstå att det finns sådana regler, men samtidigt tror jag att nybakade sockerkakor skulle liva upp aptiten bättre än de smaklösa "fikabröden" från storköket. Vår tanke var god, men hygienrutinerna måste förstås komma i första hand.

KUA

Jag hade ju hört och läst så mycket negativt om det. T.ex. här och här. KUA skulle vara tråkigt, meningslöst och som läkarstudent skulle man bli nedtryckt av handledarna. Efter tre dagar på KUA kan jag konstatera att jag inte alls känner igen mig i den negativa beskrivningen!

KUA står för Klinisk UtbildningsAvdelning och är en ortopedisk avdelning som drivs av läkar-, sjuksköterske-, arbetsterapi- och sjukgymnaststudenter, som alla är i slutet av sin utbildning. Vi har alla egna handledare från våra egna professioner och de kontrollerar förstås vad vi gör, men låter oss ändå jobba väldigt självständigt. På avdelningen kallas vi inte längre studenter. Som läkarkandidat på KUA tituleras jag underläkare och jag kallar mina kollegor för sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Som underläkare på KUA utför jag underläkararbete, d.v.s. rondar patienter, beställer undersökningar och lab-prover, ordinerar läkemedel, gör inskrivningar och epikriser m.m. Min handledande överläkare (som för övrigt är helt fantastiskt pedagogisk och trevlig) låter mig göra allt arbete självständigt och lägger sig bara i om jag gör något felaktigt. Vi underläkare har fyra patienter var som vi ansvarar över, vilket känns som en lagom mängd patienter att hantera så här i början av läkarkarriären.

Det känns hur häftigt som helst att få pröva på hur det är att arbete som riktig läkare! De andra i vårdlaget är också mycket nöjda. Dels är vi alla nöjda med handledningen och dels trivs vi väldigt bra på avdelningen och med patienterna. Dessutom trivs vi väldigt bra ihop med varandra, vilket gör det hela mycket roligare! Jag kommer att skriva fler entusiastiska inlägg om KUA, kan jag lova. :)

Ortopedi stryks nog

Ortopedspecialiteten känns tyvärr inte riktigt som min grej. Jag tycker egentligen att det är väldigt roligt med akut ortopedi och mottagningsarbete, men kirurgin gillar jag inte alls och därmed får jag nog stryka ortopedi från listan över tänkbara specialiteter. Kanske var det operationerna med sågandet, hackandet, skruvandet och amputationerna som avskräckte mig. Jag vet egentligen med mig att operationerna är jättebra för patienterna, men jag har ändå svårt för kirurgin. Om jag kunde vara ortoped på akuten, mottagningen och avdelningen, men slippa kirurgin, skulle jag däremot lätt kunna bli ortoped. Som tur är så är vi olika. Ortopedi är ju trots allt en mycket omtyckt specialitet och många av mina kursare fullkomligt älskar ortopedkirurgin.

Ikväll sitter jag och förbereder mig inför duggan i ortopedi, som kommer att hållas på torsdag. Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om ortopedi, särskilt om akut ortopedi. Ulnara collateralligamentskador, Tinels tecken, epifysiolys, coxa vara, von Rosen-skena, sulcus sign, collum chirurgicum-fraktur, spondylolistes... Listan över begrepp som ska läras in är lång. Mycket lång. Dags att återvända till den tjocka ortopediboken. :)

Ortopedivecka

Den här veckan har jag ägnat mig åt ortopedi. Jag har fått vara med på ortopedoperationer där jag assisterat vid bl.a. höftprotesoperationer och amputationer av extremiteter, varav särskilt det sista var en väldigt speciell upplevelse. En annan dag fick jag vara på ortopedmottagningen, där jag hade egna patienter inbokade till mig. Jag fick göra ortopedisk status och diskutera träning, smärtlindrig och operation med mina patienter. De flesta patientmötena handlade om att ta ställning till om patienterna behövde operation, eller om sjukgymnastik var en bättre behandling.

En dag fick jag vara med sjukgymnasten på ortopedmottagningen. Det var väldigt roligt och lärorikt. Sjukgymnasten var väldigt kunnig och väldigt pedagogisk mot både patienterna och mig. "Det är svårt att hitta duktiga sjukgymnaster, men M är riktigt duktig" sa professorn i ortopedi till mig efter att jag berömt sjukgymnasten. Vilken tur att jag fick gå med just M en dag! Att ibland gå med andra professioner än läkarna är nyttigt, för det ger vidgade kunskaper och större förståelse för hur andra yrkeskategorier arbetar.

Nej, nu är det läggdags för jag ska sitta vakt på högskoleprovet imorgon.

Gammalt och nytt

Ikväll är det dags för integrering av gamla och nya kunskaper. Imorgon har jag nämligen anestesidugga, så kvällen kommer att ägnas åt att läsa på om narkosläkemedel, syra-bas, dropp, fria luftvägar och annat som jag måste kunna. Fysiologikunskaper från termin 2 och farmakologikunskaper från termin 4 ska integreras med purfärska kliniska kunskaper om anestesiologi. Det är intressant att få integrera prekliniska och kliniska kunskaper och kul få nytta av saker som vi läste tidigt i utbildningen.

Veckan har varit bra hittills. I måndags gick jag med en narkossjuksköterska. Det var lärorikt att få se hennes arbete och inte bara narkosläkarens. Jag fick fylla i diagram och tabeller under patienternas operationer, fylla på och administrera narkosläkemedel i sprutor och lära mig hur maskinerna för övervakning fungerar. Resten av dagarna har jag tillbringat med en ung och mycket trevlig underläkare på anestesin, som entusiastiskt har lärt mig både praktiska och teoretiska kunskaper. Jag har t.ex. självständigt (fast förstås under handledarens övervakning) fått söva och hålla fria luftvägar på patienter som skulle elkonverteras. En dag fick jag dessutom vara med på ett kejsarsnitt, vilket var en väldigt häftig upplevelse. Även om jag självklart inte gjorde något praktiskt under kejsarsnittet, så fick jag vara med och se en ny människa komma till världen. Wow!

Lyxproblem

Nu sitter jag i soffan uppkrupen med laptopen i knät och en kopp citronte i handen. Jag pratade nyss i telefon med min mamma om mitt intresse för anestesi. Som vanligt kom mor med kloka påpekanden - som narkosläkare har man tunga arbetspass med mycket jourer och obekväma arbetstider under hela karriären. Man får vara beredd på att jobba så mycket som varannan helg. Orkar jag verkligen med det? -Jo, egentligen skulle jag nog orka, men jag har å andra sidan väldigt svårt för att vända på dygnet och passar kanske därför bättre i en specialitet med mer regelbundna arbetstider. Som tur är så är det lång tid kvar innan jag måste välja specialitet. Som blivande läkare har jag ju det lyxproblemet att det finns "för mycket" intressanta inriktningar att välja mellan. :)

Helgen har varit lugn. Igår åt jag middag med några vänner och tittade på bio med sambon. I eftermiddag ska jag åka till svärföräldrarna och fika. Det ska bli trevligt. Imorgon fortsätter min VFU på anestesin. Då ska jag gå med en trevlig narkossjuksköterska som jag pratade med för några dagar sedan. Syftet är att jag ska lära mig mer om hennes arbete och få möjlighet att lära mig mer om hur maskinerna på anestesisidan fungerar.

Anestesiolog kanske?

Anestesi, som jag har ägnat veckan åt, visade sig vara väldigt roligt. Arbetet innefattar många olika patientgrupper, allt från friska patienter som ska göra små dagkirurgiska ingrepp under 15 min, till svårt sjuka patienter som ligger nedsövda flera veckor på IVA. Dessutom är det väldigt varierande åldrar på patienterna, från små barn till väldigt gamla patienter. Arbetet innebär även praktiska, teoretiska och etiska utmaningar som är intressanta. Kan patienten sövas överhuvudtaget eller måste operationen ställas in? Är det etiskt försvarbart att vårda patienten på IVA om patienten dör oavsett? Vågar man söva en patient som riskerar att dö under narkosen? Vad vill patienten själv och hur mycket ska anhöriga få vara med och säga till om? När ska läkaren sätta stopp för behandling som inte verkar främja patienten?

Under veckan har jag fått göra många praktiska saker för första gången - intubera (det var lite knepigt), lägga spinalbedövningar (det var lättare än jag trodde), hålla fria luftvägar med hjälp av händerna under en hel operation (aj, träningsvärk), sätta PVK:er (inte så svårt) m.m.

En sak kan jag konstatera: anestesi är inte lika lugnt som enligt låten med Amateur Transplants, som jag postade i måndags. När patienterna väl är sövda måste narkosläkaren springa vidare och söva andra patienter, smärtlindra patienter på uppvaket, springa till förlossningen och lägga EDA-bedövningar, preop-bedöma patienter, föra journaler m.m. Så det där om att narkosläkare bara sitter och dricker kaffe under operationerna stämde i alla fall inte överens med det jag såg.

Fördomen om att narkosläkare inte har något pappersarbete visade sig inte heller stämma. Narkosläkare måste liksom andra läkare föra journaler, men journalerna är ofta kortare och färre än inom andra specialiteter.

Kontentan av veckan är att anestesi är intressant, roligt och varierande. Jag kanske ska bli narkosläkare?

Vad gör narkosläkaren när patienten sover?

Den här veckan ska jag få svar på hur väl det här stämmer överens med verkligheten:

Patientberöm

Operation visade sig vara ganska trevligt den här gången. Jag hamnade på en sal med trevlig personal och en helt okej handledare. Jag fick hålla i hakarna, bränna kärl och suturera. Igår var jag på studentmottagning där jag fick handlägga egna patienter. Jag fick t.ex. bedöma onda magar och ge information inför olika operationer. Efteråt fick jag beröm av min handledare, som tyckte att jag fick så fin kontakt med mina patienter. Dessutom hade en av mina patienter tagit tag i min handledare efter konsultationen (när jag redan hade gått) och berättat att jag var en väldigt pedagogisk och empatisk läkarkandidat. Det var roligt att höra. Varm av berömmet ska jag nu ta helgledigt.

I helgen är jag bortbjuden till några vänner för att äta middag och se finalen av Melodifestivalen. Jag vet inte riktigt vilken låt jag ska heja på. Jag har inte hittat någon favorit direkt.

Om op och om att bli dåligt bemött

Det lilla jag har sett av kirurgsidan uppe på op har inte gjort mig jätteentusiastisk inför kirurgiplaceringarna. Nu är en sådan vecka här och jag kommer att få möta min oro på plats i op-salen. Det första dåliga intrycket kom redan första veckan på kirurgkursen, då ett par mindre sympatiska op-syrror skulle introducera oss till kirurgisalarna. Sedan fick jag höra skräckupplevelser om hur mina kursare blivit dåligt bemötta av personalen på op.

Min första egna upplevelse av op-salen kom då jag gick kirurgijour en kväll. Min handledare (som inte var särskilt entusiastisk över att ha påtvingats en läkarkandidat) försvann och lämnade mig någonstans i en korridor på det stora sjukhuset, där jag knappt kunde orientera mig. Så småningom hittade jag honom i op-salen, och pliktskyldigt bad jag op-syrran om lov att få komma in i salen. Den fantastiskt trevliga op-sjuksköterska hjälpte mig glatt på plats i mina sterila kläder och hänvisade mig till en lämplig plats vid operationssåret. Så långt var allt bra, men då kom hon. Hon undersköterskan som under hela operationen skulle göra min upplevelse till en pina. Varje ord jag sa upprepade hon med löjlig röst för att förlöjliga mig. Varje gång jag frågade kirurgen något eller besvarade en fråga, så upprepade undersköterskan allt jag sa med en tillgjord, fjantig röst. Jag kände till slut hur ilskan brände, men ingen kunde se mitt ilskna ansiktsuttryck under munskyddet. Jag var arg över att undersköterskan tillät sig att härma mig och förlöjliga mig, jag var arg över att jag och övrig personal lät det fortgå och jag var framförallt arg över att min handledare inte försökte ta mitt parti. Han skulle ju ändå handleda mig och se till att min utbildningskväll blev bra. Till slut tröttnade jag och vände mig om mot undersköterskan och frågade skarpt "Vad sa du?" efter att hon härmat mig för trettionde gången. Då blev hon genast vek och svarade att hon "skulle ju bara..." Vad då "skulle bara"? tänkte jag tyst för mig själv.

Vid ett annat tillfälle, nere på akuten, blev jag utskrattad av några sköterskor som tyckte att jag såg ut som "en jävla barnmorska" (följt av några ytterligare kommentarer). Anledningen till det var att jag gick i de engångskläder som alla läkare och läkarkandidater på kirurgen faktiskt ska bära, men få gör. "De blå tygkläderna är ju mycket skönare än engångskläderna", brukar det heta. Där fick man för att man ensam följde sjukhusets regler...

Jag kan ge många, många, många exempel på hur jag mötts av dålig attityd bland sjukvårdspersonalen, trots att jag själv alltid är noga med att presentera mig, vara trevlig och ha ett respektfullt bemötande. Många fler studenter än jag har varit med om dåligt bemötande. Min pojkvän, som säkert ger ett lite mer auktoritärt intryck än vad jag gör, har däremot sällan varit med om samma otrevliga bemötande. Det verkar generellt som om de kvinnliga kursarna har blivit mer utsatta för dåligt bemötande än killarna. Kanske är det för att vi tjejer utgör något slags hot, medan de unga killarna ses som ett roligt tillskott i den annars ganska kvinnodominerande sjukvården? Eller är vi tjejer bara mer känsliga än killarna, eller mer öppna med att prata om det? Vad vet jag? Jag kan ju bara uttala mig om mina egna erfarenheter.

En sak är klar - när jag är läkare och har läkarkandidater vid min sida, så ska jag aldrig ALDRIG låt en annan personal förlöjliga vare sig mig eller min kandidat (eller någon annan ur personalgruppen heller för den delen). Någon jävla måtta får det vara.

P.S. Till alla er som tänker påpeka att det även finns ruttna ägg bland läkare, vill jag säga att det är jag fullt medveten om. Otrevliga människor finns det inom alla yrkeskategorier. Och till alla er som vill säga att även manliga kandidater blir negativt diskriminerade ibland, vill jag säga att det känner jag också till. I vissa fall blir man bättre bemött som kvinnlig kandidat.

Jag är förvånad över att säga det, men...

...urologi visade sig vara mer intressant än jag trodde. Efter jättebra undervisning och handledning på urologen så är jag väldigt nöjd med den placeringen. Jag har fått se TUR-P:ar, ESVL, uroterapi och en hel del andra operationer och undersökningar. Och givetvis känt på ett antal prostator.

Intrycket som handledarna och övrig personal gör påverkar mig ganska mycket har jag märkt. Jag hade en riktigt dålig placering på kardiologen under medicinkursen och är sedan dess helt avskräckt från att jobba med kardiologi, fastän jag egentligen tyckte att det var intressant. Urologi trodde jag aldrig skulle vara "min grej", men tack vare jättebra och pedagogiska handledare och en trevlig stämning i stort, så blev urologi riktigt spännande. Jag skulle kanske inte välja det som specialitet ändå, eftersom det nog finns andra inriktningar som jag tycker är mer intressanta, men urologi har växt ordentligt.