Barn, ST och flytt

Nu har det gått nästan exakt ett år sedan jag skrev här senast och mycket har hunnit hända sedan dess - så pass mycket att bloggen nästan föll i glömska. Det största och roligaste som har hänt är att jag har blivit mamma till en alldeles underbar liten flicka, som förstås upptar större delen av mitt vakna dygn. Innan hon föddes fick jag ST på hudkliniken i en närliggande stad och under hösten flyttade jag och familjen dit. Det innebär att vi numer bor i en lite större stad och trivs bra med det. Jag hann inte jobba så länge innan föräldraledigheten, men hann ändå få en bra uppfattning om arbetet och arbetsplatsen. Jag hoppas att det kommer att kännas rätt med dermatologi även i framtiden, för det var inte helt lätt att välja specialitet. Jag lät en kombination av intresse och önskemål om regelbundna arbetstider styra valet. Maken och jag har nyligen börjat leta hus lite smått, men vi tänker nog vänta med det stora inköpet tills vi har hunnit jobba lite mer i vår nya stad.

Nu ska jag återgå till att njuta av min bebis, julhelgen och den goda maten. I fortsättningen ska jag försöka bättra mig när det gäller uppdateringen på bloggen. ;-) Trevlig helg och gott nytt år!

Primärvård

Psykiatriplaceringen är avslutad sedan en tid. Jag hann med att vara både på avdelning, akuten, öppenvården och BUP. Tyvärr brottades vi med platsbrist i slutenvården under nästan hela min placering där. Ibland fick vi skicka hem patienter som i vanliga fall skulle ha blivit inlagda från akuten, och det var ingen rolig situation. (De som verkligen behövde bli inlagda blev givetvis inte hemskickade, ska jag tillägga!) Psykiatri är intressant, men som tidigare sagt så tror jag inte att jag skulle vilja jobba med det i framtiden.

Nu gör jag det sista blocket på min AT och det är primärvård. Hittills tycker jag att det är roligt, men ganska svårt. Till vårdcentralen kommer allt från banala förkylningar till allvarliga sjukdomar, så det gäller att ha breda kunskaper. Ena kvarten kan man ägna åt att förklara för den arga patienten varför hon inte får antibiotika mot förkylningen. Andra kvarten kan man ägna åt att konstatera en hjärtinfarkt som måste till akuten direkt. Helt olika patienter och helt olika sjukdomar - det är det som är tjusningen med primärvården!

Gift!

Sommaren är nästan över och det betyder att jag numer är gift med en underbar man. :-) Vädret har varit kanon nästan hela sommaren och så var det även på bröllopsdagen. Smekmånaden tillbringade vi i Australien - wow, vilket häftigt djur- och växtliv! Vi kommer definitivt att åka dit fler gånger. Nästa gång åker vi dock under svensk vinter.

Nu är min semester slut och jag ska fortsätta jobba på vårdcentralen. Jag har nämligen gjort klart psykiatriplaceringen och påbörjat primärvårdsdelen. Mer kommentarer kring detta kommer snart i ett separat inlägg. 

Psykiatri

För några veckor sedan bytte jag placering från medicin till psykiatri. Internmedicin var lärorikt och intressant, men samtidigt lite skrämmande brett. Det gäller att ha koll på allt från ovanliga arytmier till akut njursvikt. Jag imponerades av alla överläkare, som mitt i natten blev väckta och kunde svara på alla möjliga frågor. Det kan inte vara lätt att t.ex. vara hematolog och sedan gå bakjour och vara tvungen att ha koll på det mesta som rör nefrologi, kardiologi, lungmedicin o.s.v.

Psykiatriplaceringen skiljer sig ganska mycket från placeringarna på internmedicin och kirurgi. En stor del av arbetspasset går ut på att sitta i samtal och därefter skriva lååååånga daganteckningar. Jag tycker dock, till skillnad från många andra, att psykiatri är ganska intressant. Jag tror däremot inte att jag skulle vilja jobba med det i framtiden.

Long time no see

Hej igen! Det blev ett väldigt långt uppehåll i den här bloggen utan att jag egentligen vet varför. Sommaren och hösten har bara sprungit förbi. Semestern (min första betalda semester - lyx!) spenderades utomlands i solen. Under slutet av sommaren gick jag klart min kirurgplacering och fick gå mina första ensamma nattjourer. Det var spännande, läskigt och lärorikt. Under hösten har jag börjat på medicinplaceringen. Medicin skiljer sig mycket från kirurgen på så sätt att man som AT-läkare verkligen driver avdelningsarbetet på medicin. Överläkaren kommer och rondar lite snabbt på förmiddagen och därefter får man sköta allt arbete själv (läs: epikriser, daganteckningar, epikriser, utskrivningsmeddelanden, eftermiddagsrond, epikriser, remisser...) På kirurgen fick vi AT-läkare i stället ägna eftermiddagarna åt mottagningsarbete och operation. Men trots att det blir en hel del ren administration på medicin så trivs jag bättre där än på kirurgen, eftersom det är mycket trevligare stämning på medicin. Kirurgerna var inte otrevliga, men på medicin är det ändå en helt annan stämning och det gör så stor inverkan på mig.

Grannens knä och bordsgrannens utslag

Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.

Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!

Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser? 

Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).

Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)

Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.

Klassiker

Det finns några standardmeningar som var och varannan patient tar till (åtminstone känns det så). Man behöver inte jobba länge inom vården förrän man har hört allihopa:

Lågtempare: - Min normala kroppstemperatur är 36,1 grader, så 37,2 grader är feber för mig.

Smärttålig: - Jag har normalt hög smärttröskel och nu gör det verkligen jätteont.

Gnällfri: - Jag gnäller absolut inte i onödan, men nu är det jättebesvärligt.

Skattebetalare: - Jag har betalat skatt hela livet utan att belasta systemet, så nu tycker jag att jag förtjänar att bli inlagd.

Nödan: - Jag söker aldrig sjukvård i onödan, men nu behöver jag faktiskt hjälp.

Akuten var det, ja: - Nu när jag ändå är på akuten vill jag även fråga dig om den där ryggvärken som jag har haft i 7 månader...

Varje gång jag hör dessa fraser funderar jag frustrerat på varför ingen kan starta en upplysningskampanj om att 36,1 är en helt normal (och väldigt vanlig) kroppstemperatur, att sjukvården lägger in de patienter som har behov av det (oavsett hur mycket skatt man har betalat), att akuten är till för akuta tillstånd o.s.v. Eller varför inte starta en forskningsstudie om varför 90% av befolkningen har hög smärttröskel? ;-)

Kommer ni på några fler klassiker?

På urologen

Den här veckan har jag varit på urologavdelningen och det har varit väldigt bra. Jag har fått vara med på op varje dag, efter att avdelningsarbetet varit avklarat. Överläkaren och ST-läkaren har dessutom varit väldigt trevliga och hjälpt mig så mycket de kan med pappersarbetet, för att jag ska hinna vara med dem på op. Imorgon ska jag göra ett inhopp på akuten eftersom en kollega blivit sjuk. Eftersom jag jobbar fredag kväll förväntar jag mig att få in en del sårskador. Sårskador tillhör de åkommor jag gärna handlägger på akuten, eftersom det är kul att suturera och se det oftast fina resultatet.

Jobbhelg

Under påsken jobbade jag min allra första helg. Det var ganska påfrestande, med tanke på att jag först jobbade ordinarie arbetstider måndag-fredag och därefter jobbade 12 timmar i sträck under lördagen respektive söndagen. Idag har jag äntligen fått en ledig dag, men imorgon börjar jobbet igen. Under helgen var det mycket som skulle hinnas med på sjukhuset: alla kirurgiska och urologiska avdelningar skulle rondas av totalt tre läkare, samtidigt som vi skulle handlägga patienterna på kirurgakuten. Söndagen var lite extra intensiv eftersom patientflödet till akuten var högt. Jag kunde tyvärr inte följa med på en enda operation under helgen, eftersom jag var tvungen att beta av patienterna på akuten medan kollegorna stod på den ena operationen efter den andra. Å andra sidan lärde jag mig mycket på akuten, genom att få handlägga en rad olika typer av sjukdomar och åkommor.

Efterlängtat

Igår gick jag på shoppingrunda på stan tillsammans med en kompis, tillika AT-kollega. Jag hittade en mycket fin, men lite dyr, pryl som jag länge hade önskat mig. Jag tänkte instinktivt lämna tillbaka prylen till affärshyllan, som jag brukar göra med saker som jag inte har något absolut behov av. Sedan tittade jag och min vän på varandra och log: vi har ju precis fått vår allra första riktiga månadslön som nyblivna AT-läkare. Jag var tvungen att gå in och titta på mitt konto, direkt när jag stod i butiken. Jajamen, där fanns lönen. Jag kunde nästan inte riktiga förstå att det var sant. Efter mer än 5,5 års studier har jag äntligen en lön!

Och prylen? - Den fick följa med hem! :-)

Litet eller stort sjukhus?

Jag fick en fråga om hur man ska tänka när man väljer sjukhus inför AT. Ska man välja ett litet eller stort sjukhus?

Fördelen med små sjukhus är att man lättare lär känna läkarna på olika kliniker, att sjukhusen brukar upplevas som mer gemytliga och att man snabbt blir en viktig del av sjukhuset. Man stöter på de vanligaste sjukdomarna, men skickar förmodligen iväg alla specialfall till större sjukhus (vilket förstås kan vara både en nackdel och en fördel som AT-läkare). En nackdel är att man snabbt kan få mycket ansvar på små sjukhus, eftersom man som AT-läkare blir en viktig del av jourlinjen, när det finns få läkare att välja emellan. En del AT-läkare känner sig inte trygga med så mycket ansvar i början av karriären.

Fördelen med stora sjukhus är att man har möjlighet att se en stor bredd av patienter (även specialfall) och att man lätt kan konsultera olika specialister direkt på sjukhuset. Nackdelen är att många upplever de stora sjukhusen som opersonliga. Många tycker också att man får ta mycket mindre ansvar på det stora sjukhusen, vilket kan hämma utvecklingen under AT:n.

Mitt val föll dock på mellankategorin - ett mellanstort sjukhus som har de flesta specialiteterna, men som ändå är tillräckligt litet för att man ska känna igen de flesta läkarkollegorna över klinikgränserna. På sjukhuset där jag jobbar får man så småningom alltmer ansvar som AT-läkare, men man fasas in i det. Det tycker jag är en bra strategi.

Kirurgakuten

Förra veckan spenderade jag på en kirurgiavdelning. Jobbet flöt på ganska bra, i takt med att jag blev allt bättre på att hantera journalsystemet. Som tur var så var vi ganska välbemannade på avdelningen, så jag hann med allt jag skulle inom rimlig tid. Förmiddagsronderna hölls förstås tillsammans med en överläkare eller specialistläkare, men de var snart tvungna att springa på operationer. Därför har jag redan tidigt fått ta mycket ansvar på avdelningen. Det var krävande, men kul och lärorikt.

Den här veckan är jag placerad på kirurgakuten. Eftersom jag är den nyaste AT-läkaren behöver jag inte ta de mest akuta fallen ännu. Det känns bra att få börja så. Det har varit ganska mycket patienter såhär i början på veckan, men det har ändå inte varit för stressigt. En stor fördel med akuten är att det är så lärorikt att vara där. Man får lära sig att både diagnostisera, utreda och behandla patienterna.

Vanliga intervjufrågor

Några läsare har berättat att de snart ska på AT-intervjuer och undrar vilka frågor som kan komma. Här följer några av de vanligaste frågorna, som både jag och mina vänner fick på våra intervjuer:

- Varför vill du göra AT på just det här sjukhuset?

- Berätta om dig själv!

- Har du någon koppling till staden?

- Vilka är dina bästa och sämsta sidor?

- Vad har du lärt dig om dig själv när du jobbade som underläkare/undersköterska/etc?

- Vilken eller vilka specialiteter överväger du?

- Vad gör dig till en bra läkare?

- Hur hanterar du stress?

- Vad tycker du om att göra på fritiden?

- Varför valde du att läsa till läkare?

- Berätta om dina tidigare jobb!

- Vilken roll tar du i en grupp?

- Hur ser ditt liv ut om 10 år?

- Är du forskningsintresserad?

- Vad vet du om staden/sjukhuset?

- Hur känner du inför att gå ensamma nattjourer?

- Hur hanterar du kritik?
- Kan du tänka dig att stanna kvar på sjukhuset även efter AT?

- Patient X kommer in till akuten med symptomen y, hur handlägger du det?

Ett tips är att vara förberedd på de ovanstående frågorna, eftersom de brukar dyka upp. (Den sista frågan kan man förstås inte förbereda sig så mycket på.) Var varken överdrivet positiv eller negativ mot dig själv när du ska nämna dina bästa och sämsta sidor. Alla har positiva och negativa sidor! Kommentera gärna det här inlägget om ni har fler frågor. Lycka till på intervjuerna! :-)

Mello-final

Tittade ni på Melodifestivalen igår? Som stort mello-fan satt jag förstås klistrad framför TV:n. Jag hejade på Anton och Robin, så jag blev nöjd med resultatet. Det är intressant att svenska folkets favorit (YOHIO) inte alls gick hem i de internationella jurygrupperna. Jag undrar hur väl deras åsikter speglar övriga Europas åsikter om de svenska bidragen.

Första veckan på AT har varit bra. Det har varit mycket ny information att ta in, men förhoppningsvis klarnar det lite mer nästa vecka när jag börjar jobba mer på egen hand. Det tar alltid lite tid innan man hittar på sjukhuset, lär sig rutiner, hittar i journalsystemet osv.

AT-introduktion

Introduktionen på AT pågår hela veckan. I tisdags fick vi introduktion till journalsystemet, Pascal (där man ordinerar läkemedel till vissa patienter) och intranätet. Igår tränade vi akutmedicin hela dagen. Idag blev jag introducerad till kirurgakuten och imorgon ska jag bli introducerad till en kirurgavdelning. Jag kommer nämligen att ha min första placering på kirurgen. Hittills har jag fått ett väldigt gott intryck av sjukhuset, även om det fortfarande känns lite rörigt med alla nya intryck.

Första dagen som AT-läkare

Idag började dagen som jag har sett fram emot väldigt länge: dagen då jag började jobba som AT-läkare. AT:n började med en lugn och trevlig introduktionsdag på sjukhuset. Vi gick först en rundvandring på sjukhuset och på sjukhusområdet. Därefter blev vi presenterade för vår studierektor och några blivande kollegor på de olika klinikerna. På eftermiddagen fick vi tid att lära känna varandra inom AT-gruppen. På kvällen blev vi nya AT-läkare bjudna på middag av några andra AT-läkare. En trevlig introduktion till det nya jobbet och de nya arbetskamraterna!

Löneförhandla?

Vi som ska göra AT på mitt sjukhus har fått ett mail om att vi borde försöka löneförhandla med studierektorn. Även om jag redan har tackat ja till AT-platsen, så har jag ju faktiskt inte diskuterat lönen, så jag tänker göra ett försök. Är det någon som kan ge mig råd för hur man löneförhandlar på bästa sätt?

När jag tittade på statistiken från alla AT-sjukhus i Sverige, så insåg jag att det är väldigt få som har fått möjlighet att löneförhandla. Det är lite konstigt tycker jag, med tanke på att en del sökanden har meriter som borde kunna ge högre lön. En del har läst relevanta utbildningar tidigare, en del har forskat (eller t.o.m. doktorerat) och en del har jobbat mycket som underläkare.

Arbetstider som läkare

Fråga: Jag tycker om din blogg, just nu läser jag dina gamla inlägg och det är verkligen roligt att läsa om vad ni gör på läkarutbildningen. Själva läkarstudierna tycker jag är intressanta, men det som oroar mig är arbetstiderna när man väl blir en läkare. Hur ser de ut? Och blir man tvungen att jobba natt?

Svar: De flesta specialiteterna har "obekväma" arbetstider, vilket innebär att man både måste jobba kväll, helg och natt utöver de vanliga dagpassen. Väljer man att bli allmänläkare jobbar man oftast dagpass, men har även jour vissa helger. Nattarbete kommer man alltså väldigt sällan ifrån som läkare. Arbetsveckorna för en sjukhusläkare kan variera: ena veckan kan man ha dagpass + helgjour, andra veckan nattjour, tredje veckan några lediga dagar + dagpass osv. Många läkare jobbar dessutom mycket övertid och har ett ganska stressigt schema (men så är det förstås inom många andra yrken också).

Jag har fått AT!

Den senaste tiden har det varit en nervös väntan i klassen, eftersom många har sökt AT och väntat på besked. Först fick vi sitta i flera dagar med mobilerna i händerna och vänta på intervjuförfrågningar. Fantastiskt nog blev jag erbjuden intervju på alla fyra ställen jag hade sökt, men eftersom två intervjuer krockade med varandra så fick jag tacka nej till den ena. Därefter var det en nervös väntan på att få genomföra intervjuerna. Vad kommer de att fråga mig? Vilka är mina positiva och negativa sidor? Kommer de att tycka om mig? Kommer de att ställa medicinska frågor?

Väl framme vid intervjuerna insåg jag att jag hade oroat mig lite i onödan. Alla tre intervjuerna var trevliga och frågorna blev ungefär som jag trodde. Efteråt kändes det ganska bra, men jag kunde ändå inte låta bli att analysera vad jag hade sagt. Kanske borde jag ha uttryckt mig annorlunda ibland? Framgick det hur intresserad jag verkligen är av att göra AT på just det sjukhuset? Såg inte den ena läkaren lite ogillande ut?

Efter ett par dagars nervös väntan fick jag beskedet att jag har blivit erbjuden AT på två av sjukhusen och blivit andra reserv på det tredje sjukhuset. Lycka! Sedan dess har jag gått runt helt euforisk över att de ville ha mig. :-) Jag måste lämna besked i början av nästa vecka om vilket sjukhus jag vill ha. Valet är inte helt lätt, för båda sjukhusen har sina fördelar. Jag har lite ångest inför valet. Lyxångest.