Vad gör narkosläkaren när patienten sover?

Den här veckan ska jag få svar på hur väl det här stämmer överens med verkligheten:

Patientberöm

Operation visade sig vara ganska trevligt den här gången. Jag hamnade på en sal med trevlig personal och en helt okej handledare. Jag fick hålla i hakarna, bränna kärl och suturera. Igår var jag på studentmottagning där jag fick handlägga egna patienter. Jag fick t.ex. bedöma onda magar och ge information inför olika operationer. Efteråt fick jag beröm av min handledare, som tyckte att jag fick så fin kontakt med mina patienter. Dessutom hade en av mina patienter tagit tag i min handledare efter konsultationen (när jag redan hade gått) och berättat att jag var en väldigt pedagogisk och empatisk läkarkandidat. Det var roligt att höra. Varm av berömmet ska jag nu ta helgledigt.

I helgen är jag bortbjuden till några vänner för att äta middag och se finalen av Melodifestivalen. Jag vet inte riktigt vilken låt jag ska heja på. Jag har inte hittat någon favorit direkt.

Om op och om att bli dåligt bemött

Det lilla jag har sett av kirurgsidan uppe på op har inte gjort mig jätteentusiastisk inför kirurgiplaceringarna. Nu är en sådan vecka här och jag kommer att få möta min oro på plats i op-salen. Det första dåliga intrycket kom redan första veckan på kirurgkursen, då ett par mindre sympatiska op-syrror skulle introducera oss till kirurgisalarna. Sedan fick jag höra skräckupplevelser om hur mina kursare blivit dåligt bemötta av personalen på op.

Min första egna upplevelse av op-salen kom då jag gick kirurgijour en kväll. Min handledare (som inte var särskilt entusiastisk över att ha påtvingats en läkarkandidat) försvann och lämnade mig någonstans i en korridor på det stora sjukhuset, där jag knappt kunde orientera mig. Så småningom hittade jag honom i op-salen, och pliktskyldigt bad jag op-syrran om lov att få komma in i salen. Den fantastiskt trevliga op-sjuksköterska hjälpte mig glatt på plats i mina sterila kläder och hänvisade mig till en lämplig plats vid operationssåret. Så långt var allt bra, men då kom hon. Hon undersköterskan som under hela operationen skulle göra min upplevelse till en pina. Varje ord jag sa upprepade hon med löjlig röst för att förlöjliga mig. Varje gång jag frågade kirurgen något eller besvarade en fråga, så upprepade undersköterskan allt jag sa med en tillgjord, fjantig röst. Jag kände till slut hur ilskan brände, men ingen kunde se mitt ilskna ansiktsuttryck under munskyddet. Jag var arg över att undersköterskan tillät sig att härma mig och förlöjliga mig, jag var arg över att jag och övrig personal lät det fortgå och jag var framförallt arg över att min handledare inte försökte ta mitt parti. Han skulle ju ändå handleda mig och se till att min utbildningskväll blev bra. Till slut tröttnade jag och vände mig om mot undersköterskan och frågade skarpt "Vad sa du?" efter att hon härmat mig för trettionde gången. Då blev hon genast vek och svarade att hon "skulle ju bara..." Vad då "skulle bara"? tänkte jag tyst för mig själv.

Vid ett annat tillfälle, nere på akuten, blev jag utskrattad av några sköterskor som tyckte att jag såg ut som "en jävla barnmorska" (följt av några ytterligare kommentarer). Anledningen till det var att jag gick i de engångskläder som alla läkare och läkarkandidater på kirurgen faktiskt ska bära, men få gör. "De blå tygkläderna är ju mycket skönare än engångskläderna", brukar det heta. Där fick man för att man ensam följde sjukhusets regler...

Jag kan ge många, många, många exempel på hur jag mötts av dålig attityd bland sjukvårdspersonalen, trots att jag själv alltid är noga med att presentera mig, vara trevlig och ha ett respektfullt bemötande. Många fler studenter än jag har varit med om dåligt bemötande. Min pojkvän, som säkert ger ett lite mer auktoritärt intryck än vad jag gör, har däremot sällan varit med om samma otrevliga bemötande. Det verkar generellt som om de kvinnliga kursarna har blivit mer utsatta för dåligt bemötande än killarna. Kanske är det för att vi tjejer utgör något slags hot, medan de unga killarna ses som ett roligt tillskott i den annars ganska kvinnodominerande sjukvården? Eller är vi tjejer bara mer känsliga än killarna, eller mer öppna med att prata om det? Vad vet jag? Jag kan ju bara uttala mig om mina egna erfarenheter.

En sak är klar - när jag är läkare och har läkarkandidater vid min sida, så ska jag aldrig ALDRIG låt en annan personal förlöjliga vare sig mig eller min kandidat (eller någon annan ur personalgruppen heller för den delen). Någon jävla måtta får det vara.

P.S. Till alla er som tänker påpeka att det även finns ruttna ägg bland läkare, vill jag säga att det är jag fullt medveten om. Otrevliga människor finns det inom alla yrkeskategorier. Och till alla er som vill säga att även manliga kandidater blir negativt diskriminerade ibland, vill jag säga att det känner jag också till. I vissa fall blir man bättre bemött som kvinnlig kandidat.

Jag är förvånad över att säga det, men...

...urologi visade sig vara mer intressant än jag trodde. Efter jättebra undervisning och handledning på urologen så är jag väldigt nöjd med den placeringen. Jag har fått se TUR-P:ar, ESVL, uroterapi och en hel del andra operationer och undersökningar. Och givetvis känt på ett antal prostator.

Intrycket som handledarna och övrig personal gör påverkar mig ganska mycket har jag märkt. Jag hade en riktigt dålig placering på kardiologen under medicinkursen och är sedan dess helt avskräckt från att jobba med kardiologi, fastän jag egentligen tyckte att det var intressant. Urologi trodde jag aldrig skulle vara "min grej", men tack vare jättebra och pedagogiska handledare och en trevlig stämning i stort, så blev urologi riktigt spännande. Jag skulle kanske inte välja det som specialitet ändå, eftersom det nog finns andra inriktningar som jag tycker är mer intressanta, men urologi har växt ordentligt.

Onkologi och det mer personliga

När jag hör ordet "onkologi" ryser det till i hela kroppen. Onkologi. Cancer. Cellgifter. Lidande. Död. Därför var det med en viss oro jag äntrade veckans föreläsningar, som skulle handla om just onkologi. Som tur var började föreläsaren direkt på morgonen med att berätta om hur god prognosen är för många tumörsjukdomar. Många överlever eller får åtminstone en avsevärt förlängd livstid tack vare bra behandlingsmetoder. Och i de fall där cancern inte kan botas, så kan läkaren åtminstone lindra och förhoppningsvis trösta. Å andra sidan kommer hela 30 % av befolkningen att drabbas av cancer någon gång under sin livstid, vilket är en väldigt hög siffra.

Jag kan inte riktigt bli av med den där klumpen i magen, som så ofta dyker upp när cancer kommer på tal. Det slår an på det mer personliga planet och skapar en inre oro och nedstämdhet. Jag har sett cancer på nära håll. Jag har sett personer dö i cancer på alldeles för nära håll. Jag har sett lidandet som denna sjukdom innebär. Jag har sett cancer ta en av mina egna familjemedlemmars liv alldeles för tidigt. Det blir jobbigt att höra andra berätta om cancer, eftersom mina egna personliga minnen väcks gång på gång när ämnet kommer på tal.

Vi har fått lära oss under PU (Professionell Utveckling) att vi som läkare måste inta en professionell roll när vi hamnar i känsliga situationer. Vi måste försöka att inte bli alltför personliga. I det här fallet lyckas jag inte riktigt. Men PU handlar ju just om utveckling och jag är precis i början av utvecklingen av min medicinska karriär. Utvecklas kommer jag att göra. Men det kommer att ta tid i just det här fallet.

V95.40

Jag undrar om jag någon gång kommer att använda den koden? Kanske om Sverige börjar skicka folk till Mars...

Kirurgjour

En dag den här veckan fick jag gå med kirurgjouren. Hans främsta uppgift var att snabbt operera de patienter som behövde akut operation och att hjälpa till med akuta medicinska bedömningar på akuten och kirurgavdelningarna. Det blev väldigt mycket springande fram och tillbaka den dagen och kvällen: upp till operation för att snabbt byta om, steriltvätta sig och springa in på op-salen, snabbt byta om efter operationen för att sedan springa vidare till en avdelning för att bedöma en ond mage, sedan vidare till medicinakuten som behövde en kirurgkonsult och snabbt till en dator för att diktera och sedan pep sökaren igen eftersom det var dags för en ny akut operation... Jag beundrar verkligen alla jourarbetande läkare som trots minimalt med sömn kan ha huvudet på skaft och alltid finnas till hands för allt och alla.

Sytt ihop mitt första operationssår

Wow vilken känsla. Jag har sytt ihop en patient helt själv! Mina första velande suturer fick jag sätta på op-salen på en sövd patient som nyligen opererats. Den trevliga op-sjuksköterskan hjälpte mig genom att hålla i en trådände här och var och genom att ge mig lite tips. Jag måste säga att jag blev väldigt nöjd med resultatet. Jag tror att patienten kommer att få ett fint ärr efteråt.

En annan dag fick jag helt själv handlägga en hudförändring. Jag fick lägga bedövning, skära bort förändringen och sy ihop såret efteråt. Givetvis fick jag också skriva en remiss för PAD. Kirurgen gav mig godkänt och lät mig sedan göra några fler små kirurgiska ingrepp på andra patienter. Kul!

T8

Jag har varit dålig på att uppdatera vad jag egentligen gör om dagarna: nu har jag börjat termin 8, vilket innebär att jag läser kirurgiterminen. Kirurgikursen innefattar förutom kirurgi även ortopedi, anestesi, urologi, onkologi, radiologi och rättsmedicin. Vi började terminen med en introduktionsvecka där vi lärde oss basala kunskaper, som t.ex. "akut buk"-begreppet, suturering, grundläggande urologi och frakturlära. Efter introduktionsveckan följde och följer sedan temaveckor som innehåller en blandning av VFU, föreläsningar och seminarier.

Något som jag insåg direkt under introduktionsveckan är att kirugiterminen skiljer sig en del från övriga terminer. För det första är näst intill allt obligatoriskt (både föreläsningar, klinikplaceringar och seminarier), så några väl valda sovmorgnar är inte att tänka på. För det andra är nästan alla dagar väldigt långa - vi börjar kl 07.30 varje morgon och slutar mellan kl 16 och 18 varje dag. Dessutom har vi obligatoriska nattjourer, helgjourer och kvällsjourer under terminen. Lägg sedan till högar av hand-outs och föreläsningsanteckningar att läsa igenom och memorera, så inser nog de flesta att kirurgiterminen är mastig.

Trots ett tungt veckoschema vill jag tillägga att kirurgikursen hittills har varit väldigt bra. Föreläsarna är pedagogiska, handledarna är trevliga och kursledningen verkar uppriktigt engagerade och måna om att göra kursen så bra som möjligt. Jag trivs väldigt bra som det är nu och jag hoppas att det blir lika bra resten av terminen.

Sluta röka!

Under en föreläsning fick jag lära mig att om man uppmanar sina patienter att sluta röka, så kommer 5 % att sluta. Det kanske låter som en liten siffra, men det är ändå en mycket viktig siffra. Tänk att var tjugonde patient slutar röka och därmed förbättrar sin hälsa avsevärt, tack vare ditt råd som läkare! Det är alltså alltid värt att uppmana rökare att sluta!