Är läkaryrket som i tv-serierna?

Fråga: Hej! Har en liten töntig fråga men som jag gått runt och funderat på ett tag! Är "läkarlivet" lika dramatiskt som i alla läkarserier? Att alla läkare förälskar sig i varandra, sjuksköterskornas högsta dröm är att dejta en läkare? Är lite nyfiken! Vore kul om du tog dig tid att svara! Ha en fantstisk dag! :)

Svar: Hej! Ursäkta att svaret dröjde. Nej, läkaryrket är inte lika dramatiskt som i tv-serier och på film. Det är dock inte ovanligt att läkare är gifta med läkare och att läkare är gifta med sjuksköterskor. Däremot har jag aldrig sett något kärleksdrama utspela sig rakt framför ögonen på alla i personalen. Jag är dessutom säker på att sjuksköterskorna inte har som högsta dröm att dejta läkare. Läkare anses inte så fascinerande som i tv-serierna, åtminstone inte i den yngre generationen vårdarbetare. All dramatik är nog bara inlagd för att göra tv-serierna mer intressanta och läkarlivet mer "spännande". Läkarens arbetsdag går oftast ut på att möta patienter, dokumentera och diskutera vården med de andra teamet. Oftast är det inte så särskilt dramatiskt. :)

Föreläsningssalarna på KI

Fråga: Hej!
Bra och inspirerande blogg!! Jag går tredje året på NV programmet och är intresserad av läkarprogrammet och att studera på KI, undrade bara hur föreläsningssalarna ser ut på KI? Stora? Typiskt föreläsningssalar? Skulle vara roligt om du kunde lägga upp nån bild eller något :)
Kram!!

Svar: Föreläsningssalarna på KI är stora salar med plats för kanske 200 personer. Raderna sluttar lite nedåt, så att alla kan se föreläsaren, som står "längst ner" och längst fram. Jag är ju nästan aldrig på KI längre, eftersom jag har nästan all undervisning ute på sjukhusen, så jag kan tyvärr inte fotografera KI:s föreläsningssalar. Undervisningssalarna på sjukhusen påminner om klassrummen från gymnasiet, fast är ofta lite större. En del undervisning bedrivs i betydligt mindre grupprum. Generellt har man ofta föreläsningar i "storklass" på KI och föreläsningar i mindre grupper ute på sjukhusen.

Orolig för att inte orka plugga

Fråga: Hej läkarkandidaten!

Jag har skrivit till dig tidigare (om frågor ang antagningspoäng, betyg osv). Jag har nu börjat 9:an och därmed sista året innan jag börjar naturvetenskapliga på gymnasiet (förhoppningsvis). Jag är fortfarande otroligt ovan med dom betyg jag har (MVG i SO, spanska, NO och Matte, resten VG). Jag vet att om jag fortsätter i den studietekniken jag tidigare haft kommer jag säkert ha goda förmåner att komma in på läkarlinjen, men för ett tag sedan blev jag otroligt studietrött. Jag ville inte längre bli läkare och ville hellre satsa att bli någon slags reseledare. Detta pga att jag kände att jag ville få ut mycket av livet och inte slösa bort ungdomen och större delen av vuxenlivet studerandes en stor tjock bok. Jag fick andra drömmar, lite mer kultura drömmar, börja teater, bli skådespelerska och försöka leva ett riktigt lyckligt liv! Jag börjar nämligen mera och mera se mig själv som en mer kulturell person, jag gillar att klä mig annorlunda, teater, impulsivt skippa skolan någon dag och dra till Göteborg, de dom flesta gör! Jag var livrädd för att inte kunna leva helt enkelt om jag satsade mer på studierna, jag tror att jag inte kommer få tid för något annat - jag är ingen mönsterelev... Jag sökte runt på diverse andra linjer och mailade några personer för råd, de sa i princip samma sak allihopa, gå natur, bli läkare - För det är ju din DRÖM!

Jag fick mig en riktig tankeställare, men insåg att de hade rätt, jag vet att jag någon gång i livet kommer ångra mig så kopiöst om jag väljer en annan väg i livet. Jag vet att jag kommer ångra mig att jag inte blev läkare bara pga av lathet. Så nu är jag tillbaka på vägen igen, jag SKA bli läkare. Men jag är fortfarande så otroligt rädd, för jag vet att studierna är tuffa, och jag känner mig inte alls som en toppelev nu. SÅ jag vill rent allmänt bara få lite rådgivning av dig och lite allmänt peppande ord från en som enligt mig klarat den svåraste biten, hur klarade du alla studier, tentor, högskoleprovet osv? Var det bara att du var studiemotiverad eller tänkte du på något speciellt som aldrig fick dig att tappa fokus om det du ville? Jag är så rädd att jag ska falla tillbaka igen, jag känner verkligen att jag börjar hamna bakom i skolarbetet nu efter mitt "ofokus". Men jag vill samtidigt inte ta ut alla krafter nu och verkligen vara helt slut sen, har du några nyttiga tips?

Annars är det otroligt kul att läsa en sådan här blogg, väldigt inspirerande!

Svar: Hej och tack för dina vänliga ord om bloggen! Kanske har din oro lagt sig lite redan, eftersom du tyvärr fick vänta länge på ett svar från mig. Du måste förstås själv komma fram till vad du vill ha för yrke. Om du satsar på läkare kommer du att behöva försaka en hel del fritid, vilket jag också har gjort. Jag bestämde mig innan gymnasiet för att jag ville bli läkare, så jag var redan tidigt inne på att jag skulle behöva läsa mycket. Om du inte orkar ge den tiden åt studierna, så kommer gymnasiet och läkarutbildningen bli väldigt långa och tråkiga, är jag rädd. Men å andra sidan är det värt det om du verkligen vill bli läkare.

Om du skulle komma fram till att du inte vill satsa så hårt på plugget just nu, så har du alltid möjlighet att ångra dig senare i livet. Du kan läsa upp dina betyg på komvux eller komma in på läkarprogrammet via högskoleprovet. En annan möjlighet är att läsa läkarutbildningen utomlands där det är lättare att komma in. Det är inte lätt att avgöra i nionde klass vad man ska göra i resten av livet, så det kan vara bra att veta att man alltid kan ångra sig och börja om. Så välj gymnasielinje efter intresse och ta dig en ordentlig funderare på vad du vill få ut av din gymnasieutbildning.

Alla läkarstudenter var inte toppstudenter på grundskolan och i gymnasiet. En del har pluggat upp sina betyg i efterhand och en del kom in via intervjuer och högskoleprovet. Dessutom kanske det finns fler alternativa sätt att bli antagen till läkarutbildningen, när du bli aktuell för att söka. Anledningen till att jag orkade plugga mycket och vara duktig "hela tiden" på gymnasiet var att jag verkligen hade målet att bli läkare. På läkarutbildningen pluggar jag faktiskt inte lika mycket som på gymnasiet, eftersom jag inte längre känner samma press att ständigt prestera mitt yttersta. Jag pluggar förstås tillräckligt för att klara tentorna, men jag pressar mig inte i onödan bara för att få alla rätt på tentorna. Dessutom prioriterar jag fritid, kompisar, träning och avkoppling, för att orka med att plugga resten av tiden. Det krävs en nyttig balans mellan skolarbete och fritid, för att orka och tycka att det är roligt att plugga.

Lycka till i ditt gymnasieval och kom ihåg att du alltid kan ångra dig om du väljer "fel" inriktning!

Papperslösa

Nu var det några dagar sedan jag skrev här senast. Jag har haft fullt upp med skolarbete, duggaplugg, besök och styr i hemmet. Under tiden som gått har jag haft introduktion på både ÖNH (öron, näsa, hals) och ögon, vilket är två specialiteter som intresserar mig. I veckan hade jag dessutom PU-dag, som bl.a. handlade om papperlösa i vården. Det var ett intressant tema. Själv skulle jag inte neka någon person vård, oavsett papper eller ej. Men jag förstår förstås att det blir ett ekonomiskt, administrativt, politiskt och etiskt problem att bryta mot lagen. I slutändan tycker jag dock att människor är människor och bör ha rätt till vård, oavsett vilka de är eller vart de kommer ifrån. Vad tycker ni?

Jag har fått lite frågor från er läsare, som jag lovar att svara på snart. Jag har inte glömt bort frågorna, bara haft lite för mycket att göra den senaste tiden. :)

2,5 år senare...

...barnläkaren/narkosläkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus frias. Jag kan knappt förstå att det överhuvudtaget gick att väcka ett åtal mot läkaren. Det finns inga tillförlitliga vittnen som kan berätta att läkaren injicerade tiopental och det går inte att säkerställa hur stora nivåer barnet hade fått i sig genom den påstådda injektionen. Att polisen dessutom hämtade läkaren under pågående rond på sjukhuset och att rättsprocessen tog över 2,5 år, är skrämmande. Hoppas nu att läkaren får en stor ersättning för allt det lidande hon måste ha utsatts för, även om pengar förstås inte kan gottgöra allt.

Efter den långa rättsprocessen går inte bara mina tankar till läkaren, utan också till föräldrarna till den döda babyn. Det finns tyvärr mycket att klaga på om hur barnet och föräldrarna togs omhand på ALB. T.ex. fick babyn alldeles för höga doser natriumklorid upprepade gånger av en sjuksköterska, vilket ledde till allvarliga hjärnskador. Som om inte det vore tillräckligt har föräldrarna berättat om dåligt bemötande från vårdpersonalen - men framförallt miste Linnéa livet och föräldrarna miste sin dotter.

Jag hoppas att händelserna kring babyn och den nyss avslutade rättsprocessen kan väcka en debatt, som leder till att etiska och juridiska frågetecken rätas ut och framförallt till att sjukvården förbättras.

Sista dagen på beroendeläran

Idag var sista dagen på beroendeläran. Vi hade seminarier nästan hela dagen. Nu återstår bara en självevaluering via PingPong, innan beroendeläran - och därmed psykiatrikursen - är helt avslutad. Ikväll ska jag därför sätta mig ner med föreläsningsanteckningarna och repetera abstinenssymptom, behandlingsmetoder och annat som är bra att kunna.

Psykiatrikursen har varit trevlig och intressant, så det känns lite tråkigt att den är slut. Jag hoppas att de kommande kurserna den här terminen blir lika bra (enligt rykten ska de vara bra).

Patienter och motiverande samtal

Den här veckan har jag varit på två olika beroendemottagningar, där jag har mött patienter som missbrukar eller är beroende av alkohol, narkotika och tabletter. Det var väldigt givande att få prata med både patienter som var mitt uppe i ett missbruk och med patienter som tagit sig ur sitt beroende. Jag hade tur och fick bra handledare på båda mottagningarna. Jag hann med att både auskultera, ta egna patienter och ha en sit-in med handledaren. En annan dag var jag på beroendeakuten. Där fick jag träffa patienter som bl.a. kom in p.g.a. abstinensbesvär. Tyvärr var placeringen på beroendeakuten så kort att jag inte hann se så många patienter, men jag hann åtminstone med att handlägga en egen patient.

I veckan hade vi även en temadag om motiverande samtal, som är en teknik som används för att motivera patienten till att förändra något i livet (t.ex. att börja träna mer eller att sluta röka). Vi hade redan haft en liknande dag under medicinkursen, så det blev lite repetition men också en del nyttiga praktiska övningar. Jag hoppas att jag snart får möjlighet att träna tekniken på en riktig patient, för att se om det fungerar bra.

Beroendelära

I fredags började en ny kurs (som egentligen är en del av psykiatrikursen) som handlar om beroendelära. Kursledningen var så ambitiösa att de tog reda på alla studenters adresser och sedan placerade varje student på kliniska mottagningar/avdelningar som låg nära hemmet. Alltså kommer jag och många av mina kursare att få kortare resväg till den kliniska utbildningen - lyx!

Apropå resväg - jag pratade häromdagen med en vän som läser till läkare i Uppsala. Hon hade precis återvänt till Uppsala efter ett par veckors klinisk placering på en ort långt ifrån hemmet. Eftersom alla läkarstudenter inte får rum på sjukhuset i Uppsala, så måste de åka till andra städer för att göra sin praktik. Så ser det ut på många andra svenska läkarutbildningar också. På KI har vi det så lyxigt att vi inte ens behöver resa ifrån Stockholm en enda gång under utbildningen (möjligtvis kan vi hamna strax utanför Storstockholm några enstaka dagar, men de flesta slipper det). Nästa gång jag behöver åka ut till Huddinge för att ha en klinisk placering ska jag inte klaga, för så långt bort ligger det ju faktiskt inte. :-)

Psykiatridugga

Idag var sista dagen på psykiatrikursen. Den avslutades med en skriftlig dugga med självrättning och därefter fika och utvärdering. Jag är generellt mycket nöjd med kursen. Det var bra föreläsningar, bra avdelningsplacering, trevlig kursledning och en relevant dugga. Duggan gick bra - jag gjorde några små slarvfel, men det brukar jag alltid göra.

På utvärderingen fick vi bl.a. fylla i frågorna: "Ville du bli psykiatriker innan psykiatrikursen?" och "Vill du bli psykiatriker nu efter psykiatrikursen?" På första frågan svarade jag "Nej, absolut inte" och på andra frågan "Ja, det kan jag tänka mig". Tänk så snabbt man kan ändra sig. :-) Jag hade för mycket förutfattade meningar om psykiatrin innan jag började läsa kursen, så jag har överraskats positivt under kursen.

ECT-behandlingar

I veckan som gått har jag fått vara med och se hur det går till när Förvaltningsrätten prövar LPT. Det var en ganska stel procedur med jurister, nämndemän och sakkunnig psykiater på plats, men så måste det förstås vara för att vara rättssäkert. Det måste vara ett ganska svårt jobb för de icke medicinskt utbildade juristerna och nämndemännen att besluta om patienterna ska tvångsvårdas eller släppas helt fria.

I veckan fick jag även se några ECT-behandlingar, vilket var väldigt intressant. Under mina fyra veckor på den psykiatriska avdelningen har flera patienter fått ECT och alla har blivit bättre av behandlingen. Jag har fått en mer nyanserad bild av ECT efter att ha varit plats i verkligheten, än genom att titta på Uppdrag granskning. Alla patienter jag har pratat med har varit nöjda med sina ECT-behandlingar och endast en av dem fick minnesluckor (som dessutom var övergående). Men jag sitter förstås inte inne på hela sanningen, utan kan bara berätta om mina egna erfarenheter.

Igår kväll var jag på middag tillsammans med några andra läkarstudenter från blandade terminer. Jag fick veta att det har gjorts lite förändringar i preklin-terminerna, vilket låter bra. Jag var generellt sett nöjd med preklin, även om min kurs var först ut på "Nya läkarprogrammet", men det finns förstås alltid förbättringar att göra.