Planerar bröllop

Jag och pojkvännen är mitt uppe i att planera bröllopet, som kommer att äga rum i sommar. Vigselförrättaren och festlokalen är bokade. Det gäller verkligen att vara ute i god tid med bokningarna, för redan i början av mars var många av sommarens datum fullbokade. Gästlistan är nästan klar och inbjudningskorten ska snart skickas ut. Efter det ska vi bl.a. komma fram till en lämplig meny, boka underhållning, planera aktiviteter åt gästerna och provsmaka bröllopstårtor. Det är verkligen mer jobb än vad man kan tro att planera bröllop! Den kanske allra roligaste förberedelsen jag dock redan gjort: valt bröllopsklänning. Nu väntar jag bara på att den ska komma hem i rätt storlek.

Hemma igen

Nu har jag kommit hem från en mycket lyckad AT-stämma. Under dagarna fick vi lyssna på väldigt bra föreläsningar - allt från "ögonsjukdomar i primärvården" till "det akut sjuka barnet". På kvällarna blev det middag och fest på bl.a. Berns salonger. Det var väldigt skönt att få ett avbrott i vardagen och komma bort några dagar. Dessutom var det trevligt att träffa gamla kursare och att lära känna nya AT-läkarkollegor. Idag passade jag på att shoppa lite innan vi lämnade Stockholm.

AT-läkarstämman

Idag åker jag och mina AT-läkarkollegor till Stockholm för att delta i AT-läkarstämman. På AT-stämman träffas AT-läkare från hela Sverige för att lyssna på föreläsningar, umgås, festa och ha trevligt. Det ska bli kul att få träffa gamla kursare igen och att återse kära Stockholm. Landstinget bjuder både på kursavgiften, resan och hotellövernattningarna. :-)

Psykiatri

För några veckor sedan bytte jag placering från medicin till psykiatri. Internmedicin var lärorikt och intressant, men samtidigt lite skrämmande brett. Det gäller att ha koll på allt från ovanliga arytmier till akut njursvikt. Jag imponerades av alla överläkare, som mitt i natten blev väckta och kunde svara på alla möjliga frågor. Det kan inte vara lätt att t.ex. vara hematolog och sedan gå bakjour och vara tvungen att ha koll på det mesta som rör nefrologi, kardiologi, lungmedicin o.s.v.

Psykiatriplaceringen skiljer sig ganska mycket från placeringarna på internmedicin och kirurgi. En stor del av arbetspasset går ut på att sitta i samtal och därefter skriva lååååånga daganteckningar. Jag tycker dock, till skillnad från många andra, att psykiatri är ganska intressant. Jag tror däremot inte att jag skulle vilja jobba med det i framtiden.

En ring på fingret!

På nyårsafton hände det! Pojkvännen gick ner på knä och friade och jag fick en fin ring på fingret. Bröllopet ska bli till sommaren är tanken, om vi lyckas boka in en lämplig tid och plats innan alla andra brudpar hinner före. :-) Det hela kom ganska oväntat (men uppskattat!) - vi har varit ihop i många år, men aldrig direkt pratat om att gifta oss.

Long time no see

Hej igen! Det blev ett väldigt långt uppehåll i den här bloggen utan att jag egentligen vet varför. Sommaren och hösten har bara sprungit förbi. Semestern (min första betalda semester - lyx!) spenderades utomlands i solen. Under slutet av sommaren gick jag klart min kirurgplacering och fick gå mina första ensamma nattjourer. Det var spännande, läskigt och lärorikt. Under hösten har jag börjat på medicinplaceringen. Medicin skiljer sig mycket från kirurgen på så sätt att man som AT-läkare verkligen driver avdelningsarbetet på medicin. Överläkaren kommer och rondar lite snabbt på förmiddagen och därefter får man sköta allt arbete själv (läs: epikriser, daganteckningar, epikriser, utskrivningsmeddelanden, eftermiddagsrond, epikriser, remisser...) På kirurgen fick vi AT-läkare i stället ägna eftermiddagarna åt mottagningsarbete och operation. Men trots att det blir en hel del ren administration på medicin så trivs jag bättre där än på kirurgen, eftersom det är mycket trevligare stämning på medicin. Kirurgerna var inte otrevliga, men på medicin är det ändå en helt annan stämning och det gör så stor inverkan på mig.

Grannens knä och bordsgrannens utslag

Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.

Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!

Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser? 

Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).

Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)

ESC 2013

Oj då. Rumäniens bidrag, som jag sågade i ett tidigare inlägg, kom före Svergies bidrag i Eurovision song contest. Hur är det möjligt? Nåja, huvudsaken är att Danmark vann. Hon var
min favorit, vid sidan av Robin. :-) Vad tyckte ni?

Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.

Klassiker

Det finns några standardmeningar som var och varannan patient tar till (åtminstone känns det så). Man behöver inte jobba länge inom vården förrän man har hört allihopa:

Lågtempare: - Min normala kroppstemperatur är 36,1 grader, så 37,2 grader är feber för mig.

Smärttålig: - Jag har normalt hög smärttröskel och nu gör det verkligen jätteont.

Gnällfri: - Jag gnäller absolut inte i onödan, men nu är det jättebesvärligt.

Skattebetalare: - Jag har betalat skatt hela livet utan att belasta systemet, så nu tycker jag att jag förtjänar att bli inlagd.

Nödan: - Jag söker aldrig sjukvård i onödan, men nu behöver jag faktiskt hjälp.

Akuten var det, ja: - Nu när jag ändå är på akuten vill jag även fråga dig om den där ryggvärken som jag har haft i 7 månader...

Varje gång jag hör dessa fraser funderar jag frustrerat på varför ingen kan starta en upplysningskampanj om att 36,1 är en helt normal (och väldigt vanlig) kroppstemperatur, att sjukvården lägger in de patienter som har behov av det (oavsett hur mycket skatt man har betalat), att akuten är till för akuta tillstånd o.s.v. Eller varför inte starta en forskningsstudie om varför 90% av befolkningen har hög smärttröskel? ;-)

Kommer ni på några fler klassiker?