Grannens knä och bordsgrannens utslag

Som läkare oavsett specialitet och erfarenhet (och även som läkarstudent) blir man ofta tillfrågad om mer eller mindre diffusa symptom av personer som inte är direkta patienter. Det kan t.ex. vara grannen som undrar om sitt onda knä, vännen som undrar om dottern behöver antibiotika, undersköterskan på akuten som undrar om hennes blodiga avföringar kan vara farliga eller den helt okända bordsgrannen som på en middag undrar om utslagen på magen är farliga.

Av flera orsaker är det många läkare som inte gillar att svara på frågor i sådana sammanhang. Det brukar mötas av total oförståelse av omgivningen. Vilken otrevlig läkare som inte är intresserad av att hjälpa till! Dock är det få som inser att deras "enkla" problem kan kräva en hel del anamnes och utredning innan man kan lämna något klart svar. För att inte tala om vad som skulle hända om läkaren säger att "det är nog ingen fara" och missar något allvarligt! Många med sjukvårdsutbildning vill dessutom gärna koppla bort jobbet och slappna av på sin lediga tid. Att ägna hela kvällen åt att lyssna på bordsgrannens hela detaljerade sjukdomshistoria, är det nog få som drömmer om efter en lång arbetsvecka, när det äntligen är dags för en trevlig middag hos vännerna. Det innebär inte att man är ointresserad av sitt yrke eller sina medmänniskor, bara att man vill rensa tankarna från sjukvård och sjukdomar ibland!

Som om det inte vore tillräckligt svårt att utreda grannens kompis yrsel via telefon, så kräver det också en del papperarbete, enligt lag. Det är något som få vet om! Läs här: Vad gäller vid "frivilliga" läkarinsatser? 

Många, även andra yrkeskategorier, känner nog igen sig i ovanstående. Själv brukar jag på ett trevligt sätt säga något i stil med: "Det där låter som något som bör undersökas. Jag tycker att du ska ringa till din vårdcentral och boka tid så att du får hjälp." Undantaget är förstås om något är akut, då tvekar man ju inte att hjälpa till (jag tänker t.ex. på om man blir vittne till en bilolycka).

Vad säger ni andra, hur gör ni i liknande situationer? Och ni kommer väl ihåg att dokumentera på ett säkert sätt om ni uttalar er? ;-)

ESC 2013

Oj då. Rumäniens bidrag, som jag sågade i ett tidigare inlägg, kom före Svergies bidrag i Eurovision song contest. Hur är det möjligt? Nåja, huvudsaken är att Danmark vann. Hon var
min favorit, vid sidan av Robin. :-) Vad tyckte ni?

Älskad och hatad

Härom veckan var jag med om två patientfall som var omskakande, fast på helt olika sätt. Första dagen upptäckte jag ett oerhört farligt och akut tillstånd hos en patient som inkom med väldigt diffusa besvär. Hade jag följt överläkarens (och förmodligen de flesta andra läkares) rekommendation och skickat hem patienten, så hade patienten med säkerhet varit död samma kväll. Jag gick i stället på magkänslan och utredde - och räddade med säkerhet patientens liv. Andra dagen gjorde jag och överläkaren en miss som var väldigt allvarlig, om än inte livshotande. Patienten fick inga bestående men, men det var ett allvarligt fel. Jag kastas mellan att vara hjälte och skurk. Jag är älskad av den ene och hatad av den andra. Även om man som läkare vill vara en älskad hjälpte, så får man inse att man ibland gör fel som den människa man är. Det är inte lätt att acceptera, men tyvärr ingår det i läkaryrket. Ingen kommer att gå igenom sin läkarkarriär utan att göra fel. Jag försöker tänka på allt det bra jag har gjort som läkare, men tyvärr överskuggas det just nu av det enda allvarliga fel jag har gjort.

Klassiker

Det finns några standardmeningar som var och varannan patient tar till (åtminstone känns det så). Man behöver inte jobba länge inom vården förrän man har hört allihopa:

Lågtempare: - Min normala kroppstemperatur är 36,1 grader, så 37,2 grader är feber för mig.

Smärttålig: - Jag har normalt hög smärttröskel och nu gör det verkligen jätteont.

Gnällfri: - Jag gnäller absolut inte i onödan, men nu är det jättebesvärligt.

Skattebetalare: - Jag har betalat skatt hela livet utan att belasta systemet, så nu tycker jag att jag förtjänar att bli inlagd.

Nödan: - Jag söker aldrig sjukvård i onödan, men nu behöver jag faktiskt hjälp.

Akuten var det, ja: - Nu när jag ändå är på akuten vill jag även fråga dig om den där ryggvärken som jag har haft i 7 månader...

Varje gång jag hör dessa fraser funderar jag frustrerat på varför ingen kan starta en upplysningskampanj om att 36,1 är en helt normal (och väldigt vanlig) kroppstemperatur, att sjukvården lägger in de patienter som har behov av det (oavsett hur mycket skatt man har betalat), att akuten är till för akuta tillstånd o.s.v. Eller varför inte starta en forskningsstudie om varför 90% av befolkningen har hög smärttröskel? ;-)

Kommer ni på några fler klassiker?

På urologen

Den här veckan har jag varit på urologavdelningen och det har varit väldigt bra. Jag har fått vara med på op varje dag, efter att avdelningsarbetet varit avklarat. Överläkaren och ST-läkaren har dessutom varit väldigt trevliga och hjälpt mig så mycket de kan med pappersarbetet, för att jag ska hinna vara med dem på op. Imorgon ska jag göra ett inhopp på akuten eftersom en kollega blivit sjuk. Eftersom jag jobbar fredag kväll förväntar jag mig att få in en del sårskador. Sårskador tillhör de åkommor jag gärna handlägger på akuten, eftersom det är kul att suturera och se det oftast fina resultatet.

Jobbhelg

Under påsken jobbade jag min allra första helg. Det var ganska påfrestande, med tanke på att jag först jobbade ordinarie arbetstider måndag-fredag och därefter jobbade 12 timmar i sträck under lördagen respektive söndagen. Idag har jag äntligen fått en ledig dag, men imorgon börjar jobbet igen. Under helgen var det mycket som skulle hinnas med på sjukhuset: alla kirurgiska och urologiska avdelningar skulle rondas av totalt tre läkare, samtidigt som vi skulle handlägga patienterna på kirurgakuten. Söndagen var lite extra intensiv eftersom patientflödet till akuten var högt. Jag kunde tyvärr inte följa med på en enda operation under helgen, eftersom jag var tvungen att beta av patienterna på akuten medan kollegorna stod på den ena operationen efter den andra. Å andra sidan lärde jag mig mycket på akuten, genom att få handlägga en rad olika typer av sjukdomar och åkommor.

Efterlängtat

Igår gick jag på shoppingrunda på stan tillsammans med en kompis, tillika AT-kollega. Jag hittade en mycket fin, men lite dyr, pryl som jag länge hade önskat mig. Jag tänkte instinktivt lämna tillbaka prylen till affärshyllan, som jag brukar göra med saker som jag inte har något absolut behov av. Sedan tittade jag och min vän på varandra och log: vi har ju precis fått vår allra första riktiga månadslön som nyblivna AT-läkare. Jag var tvungen att gå in och titta på mitt konto, direkt när jag stod i butiken. Jajamen, där fanns lönen. Jag kunde nästan inte riktiga förstå att det var sant. Efter mer än 5,5 års studier har jag äntligen en lön!

Och prylen? - Den fick följa med hem! :-)

Litet eller stort sjukhus?

Jag fick en fråga om hur man ska tänka när man väljer sjukhus inför AT. Ska man välja ett litet eller stort sjukhus?

Fördelen med små sjukhus är att man lättare lär känna läkarna på olika kliniker, att sjukhusen brukar upplevas som mer gemytliga och att man snabbt blir en viktig del av sjukhuset. Man stöter på de vanligaste sjukdomarna, men skickar förmodligen iväg alla specialfall till större sjukhus (vilket förstås kan vara både en nackdel och en fördel som AT-läkare). En nackdel är att man snabbt kan få mycket ansvar på små sjukhus, eftersom man som AT-läkare blir en viktig del av jourlinjen, när det finns få läkare att välja emellan. En del AT-läkare känner sig inte trygga med så mycket ansvar i början av karriären.

Fördelen med stora sjukhus är att man har möjlighet att se en stor bredd av patienter (även specialfall) och att man lätt kan konsultera olika specialister direkt på sjukhuset. Nackdelen är att många upplever de stora sjukhusen som opersonliga. Många tycker också att man får ta mycket mindre ansvar på det stora sjukhusen, vilket kan hämma utvecklingen under AT:n.

Mitt val föll dock på mellankategorin - ett mellanstort sjukhus som har de flesta specialiteterna, men som ändå är tillräckligt litet för att man ska känna igen de flesta läkarkollegorna över klinikgränserna. På sjukhuset där jag jobbar får man så småningom alltmer ansvar som AT-läkare, men man fasas in i det. Det tycker jag är en bra strategi.

Kirurgakuten

Förra veckan spenderade jag på en kirurgiavdelning. Jobbet flöt på ganska bra, i takt med att jag blev allt bättre på att hantera journalsystemet. Som tur var så var vi ganska välbemannade på avdelningen, så jag hann med allt jag skulle inom rimlig tid. Förmiddagsronderna hölls förstås tillsammans med en överläkare eller specialistläkare, men de var snart tvungna att springa på operationer. Därför har jag redan tidigt fått ta mycket ansvar på avdelningen. Det var krävande, men kul och lärorikt.

Den här veckan är jag placerad på kirurgakuten. Eftersom jag är den nyaste AT-läkaren behöver jag inte ta de mest akuta fallen ännu. Det känns bra att få börja så. Det har varit ganska mycket patienter såhär i början på veckan, men det har ändå inte varit för stressigt. En stor fördel med akuten är att det är så lärorikt att vara där. Man får lära sig att både diagnostisera, utreda och behandla patienterna.

För- och nackdelar

Ett par personer har frågat mig om för- och nackdelar med att läsa på läkarprogrammet och att jobba som läkare. Fördelar med läkarprogrammet är bl.a. att det är intressant, givande, väldigt lärorikt och leder fram till ett bra yrke. Nackdelar med läkarprogrammet är t.ex. att det innebär lång studietid som medför höga studielån, att det stundtals är väldigt krävande med för lite fritid och att det ibland är psykiskt påfrestande (t.ex. när man ska tenta av en hel termins studier på en enda tenta). Fördelar med läkaryrket är bl.a. att man får hjälpa andra människor, att man hela tiden lär sig något nytt, intressant, omväxlande och ger en bra lön. Nackdelar med läkaryrket är t.ex. att det stundtals är väldigt psykiskt påfrestande, krävande (det gäller hela tiden att ha huvudet på skaft, man får inte göra fel osv) och att det medför obekväma arbetstider (en del ser det som en fördel och en del ser det som en nackdel).

Det finns förstås fler för- och nackdelar. För egen del anser jag dock att fördelarna starkt överväger nackdelarna!