tisdag 28 december 2010

Angående avundsjukan

Juletider innebär god mat, ledighet, trevligt sällskap, julklappar och julstämning. Och jag har fått allt detta och mer därtill. Jag har haft en underbar jul med nära och kära. Jag har en trevlig släkt som jag tycker om att umgås med och som jag gärna träffar varje jul. Så när som på en person. En person i min egen ålder som valt en annan inriktning i livet än jag. Hon har redan skaffat barn, bosatt sig i en liten håla och köpt hus. Hon har inte någon utbildning, men har ett lågavlönat jobb som hon inte direkt älskar men inte heller vill vara utan. Hon verkar kanske inte helt nöjd med livet, men har ändå en trevlig familj och ganska många vänner. Själv har jag valt ett annat liv. Jag har flyttat ifrån hålan och blivit ett med storstadslivet, kastat mig in i en lång utbildning och blivit ganska framgångsrik jämfört med många andra. Jag har träffat en kille med samma mål som jag och har många vänner i min nya hemstad. Jag är nöjd med mitt liv och det jag har åstadkommit i livet.

Tyvärr har min släkting alltid avundats mig på ett dåligt sätt. Hon har alltid försökt klanka ner på mig och det jag har gjort. Så har det varit så länge jag kan minnas. Över julen valde hon att rikta denna avundsjuka mot mig och min utbildning. Hon klankade ner på alla läkare eftersom "alla läkare är så dåliga och otrevliga", hon kunde inte förstå hur jag kan bo "i en så stor, hemsk och otrevlig stad", hon kunde inte förstå hur jag kan läsa "en så hemskt lång och tråkig utbildning" o.s.v. (Själv ville hon gärna bli sjuksköterska men lyckades inte komma in, vilket kanske kan förklara en del av hennes avund.) Även om jag var hiskeligt trött på hennes tjat och nedvärderande kommentarer, så svarade jag alltid trevligt och vänligt på alla hennes frågor och kommentarer. Vad gör man inte för att bevara julefriden? Dessutom behövde jag bara träffa henne några timmar under en av mellandagarna, så plågan varade inte så länge. Jag vet att jag skulle kunna säga en hel del nedvärderande saker till henne, men varför skulle jag göra det? Jag är en större människa och låter därför bli.

Jag skulle aldrig någonsin se ner på personer som valt en annan inriktning i livet än jag. Jag skulle aldrig nedvärdera någon som har ett annat jobb, en annan utbildning eller andra mål i livet. Därför tycker jag att det är väldigt tråkigt att det finns personer som vill klanka ner på mig. Personer som är avundsjuka och tar ut det över mig. Tyvärr tror jag att det är något man får lära sig att leva med. Tyvärr kan inte Dr Jag bota den tråkiga sjukdomen Avundsjukan.

5 kommentarer:

Doktoranden sa...

Jag nickar instämmande. Och nickar, och nickar, och nickar...

Till slut ställer jag mig den oundvikliga frågan om detta är någonting man alltid råkar ut för om man väljer att satsa ordentligt på långa utbildningar och höga målsättningar man vill uppnå? Säger inte det är just läkarutbildningen i sig, men varför har vuxna och till synes rediga människor ett sådant behov av att retardera ner till sandlådestadiet och mobbningsbeteende? Tror jag måste skriva ett eget inlägg och reflektion om detta...

Läkarkandidaten sa...

Hej Doktoranden,

Det är skönt att höra att det finns fler som känner som jag. Jag undrar också, som du skriver, om avundsjukan hade varit lika stor om jag hade gått någon annan utbildning än läkarutbildningen (eller motsvarande utbildning). Av någon anledning verkar många ha åsikter om just läkare, läkarstudenter och läkarutbildningen. Jag ser fram emot att läsa ditt inlägg och vill samtidigt önska dig ett gott avslut på året!

Doktoranden sa...

Har skrivit inlägget nu, och jag reflekterar just över det där med vår utbildning kontra andra (samt en herrans massa orerande över annat).

Detsamma önskar jag dig ett gott slut och ett innehållsrikt nästkommande år!

Anonym sa...

Tro mig, det är inte bara läkarstudenter som råkar ut för detta. Jag har läst en prestigefylld utbildning inom samhällsvetenskap, studerat utomlands i fem omgångar såväl som utbytesstudent som som free-mover och genomgått en inom området högattraktiv praktiktjänstgöring.

Berättar jag för folk vad jag läser eller gör är reaktionen alltid ett "Du tror att du är nått!" förklätt i finare ord. Berättar jag inget eller downplayar blir reaktionen när det ändå kommer fram vad jag pluggar eller att jag bott utomlands "för många gånger" etc. ett "Tro inte att du är som vi!". Man får aldrig vara bara sig själv, man är alltid sitt yrke, sina studier eller var man bor etc.

Jag vet ärligt talat inte hur man ska hantera sådana situationer, och det är verkligen inte bara människor utan eftergymnasiala studier som regerar så. Även ett par bekanta till mig som är läkarstudenter har faktiskt reagerat på samma sätt, och så har alla från snickarn till juristen.

Jag tror inte att det handlar om avundsjuka främst, och heller inte att det nödvändigtvis behöver vara det i fallet för läkarstudenter heller. Jag tror snarare att dessa människor känner som så att man genom sina egna livsval i förlängningen underkänner deras livsval. Så är det ju givetvis inte. För mig har speciellt mina utlandsvistelser varit mycket viktiga och är något jag kommer fortsätta med under hela mitt yrkesliv. De som istället av ett eller annat skäl stannar på samma stället hela sin studietid och arbetsliv tror att jag tycker att de gör fel bara för att jag inte gjort samma val själv. Det är sant att jag inte skulle byta liv med dem, men jag har full förståelse för att andra prioriterar saker på andra sätt i sina liv. Jag lägger ingen värdering i var folk bor, vad de jobbar med, hur de lägger upp sina liv och så vidare. Alla hittar sin lycka på sitt sätt, det viktiga är att man hittar den. Varför känns det ibland som att jag är ensam om denna insikt? (Och varför känns det som att man så fort man kommer utanför Sveriges gränser slipper allt detta?)

När det till och med går så långt att folk pratar bakom ryggen om en och säger att "han gör det där bara för pengarna/statusen/makten", "han tror att han är så mycket bättre än oss / han ska inte tro att han är nått", "han kommer bli psykiskt sjuk, det är inte naturligt att flytta runt sådär", "han kommer vara utbränd vid 30" etc., då är det inte roligt. Alls. Hur ska man hantera detta?

Vilken lång kommentar :) Hade uppenbarligen en del att dryfta. Halkade in på din blogg på ett bananskal, tack för intressant läsning! Och all lycka med de fortsatta studierna och det framtida arbetslivet!

Läkarkandidaten sa...

Hej Anonym och tack för din intressanta kommentar! Visst finns det tyvärr en missunnsamhet (eller vad det än må vara) inom och mellan alla yrkesgrupper och kategorier av människor. Många läkarstudenter (inkl. jag själv) har dock upplevt att folks kommentarer blivit alltmer negativa sen vi började läkarprogrammet, jämfört med när vi pluggade andra program och kurser. Jag har hört samma upplevelser från studenter som pluggar andra populära och "prestigefyllda" utbildningar, precis som du beskriver. Kanske finns det hos vissa personer något inneboende motstånd mot folk som "orkar" mer än de själva. Folk som orkar plugga krävande utbildningar, som vågar åka på utbyten utomlands, som hinner engagera sig helhjärtat i kårarbetet utan att studierna blir lidande, som klarar av skolarbete, familj och jobb samtidigt, eller vad det än må vara. Det viktigaste är nog att man själv inte missunnar andra lycka och framgång med vad de än företar sig.

Lycka till med dina studier och ditt arbete!

Skicka en kommentar