Konsten att inte kunna allt (och att få omgivningen att förstå det)

Det är nog många läkarstudenter som känner igen sig i situationen att agera släktens och vännernas hobbydoktor på fritiden. Så även jag. Jag försöker förstås aldrig att ställa några definitiva diagnoser (det har jag inte kompetens för än), men jag försöker alltid svara på mer grundläggande frågor som hur sjukdomar uppstår, hur läkemedel verkar och hur kroppen fungerar.

För en tid sedan skadades en vän i en olycka, vilket fick till följd att personen var tvungen att vistas på olika sjukhusavdelningar under en tid. Det fick också till följd att jag fick motta omgivningens medicinska frågeställningar, i egenskap av släktens och vännernas enda medicinutbildade. Frågorna handlade om allt från operationsritualer och anatomi till läkemedelsbehandlingar och rehabilitering. Vissa frågor kunde jag svara på utifrån mina prekliniska och internmedicinska kunskaper, men många av frågorna hade jag inte tillräckliga kunskaper i. Jag försökte vänligt förklara att jag inte har läst kirurgi, ortopedi, anestesi, sjukgymnastik och mycket annat som frågorna handlade om.

"Jag har ju bara kommit halvvägs genom läkarutbildningen än." Jag insåg snabbt att många inte nöjde sig med det svaret. Jag insåg även att det inte är helt lätt att förklara för somliga att jag inte är någon specialist inom medicinens alla genrer. Många hör bara ordet "läkare" och inte "läkarstudent". Många förväntar sig att en läkar(student) har koll på allting som rör medicinens värld. Så är inte fallet och så kommer aldrig vara fallet. Däremot kan man som läkar(student) sträva efter att lära sig så mycket som möjligt. Man kan även sträva efter att på ett bra sätt kunna säga nej, när ens egna kunskaper inte räcker till.

Alla frågor från omgivningen fick mig också att inse att de finns så mycket spännande saker kvar, som jag vill lära mig under läkarutbildningen och läkarkarriären. En läkare slutar aldrig att lära sig. Det är bl.a. därför läkaryrket är så spännande, utmanande och speciellt!