Onkologi och det mer personliga

När jag hör ordet "onkologi" ryser det till i hela kroppen. Onkologi. Cancer. Cellgifter. Lidande. Död. Därför var det med en viss oro jag äntrade veckans föreläsningar, som skulle handla om just onkologi. Som tur var började föreläsaren direkt på morgonen med att berätta om hur god prognosen är för många tumörsjukdomar. Många överlever eller får åtminstone en avsevärt förlängd livstid tack vare bra behandlingsmetoder. Och i de fall där cancern inte kan botas, så kan läkaren åtminstone lindra och förhoppningsvis trösta. Å andra sidan kommer hela 30 % av befolkningen att drabbas av cancer någon gång under sin livstid, vilket är en väldigt hög siffra.

Jag kan inte riktigt bli av med den där klumpen i magen, som så ofta dyker upp när cancer kommer på tal. Det slår an på det mer personliga planet och skapar en inre oro och nedstämdhet. Jag har sett cancer på nära håll. Jag har sett personer dö i cancer på alldeles för nära håll. Jag har sett lidandet som denna sjukdom innebär. Jag har sett cancer ta en av mina egna familjemedlemmars liv alldeles för tidigt. Det blir jobbigt att höra andra berätta om cancer, eftersom mina egna personliga minnen väcks gång på gång när ämnet kommer på tal.

Vi har fått lära oss under PU (Professionell Utveckling) att vi som läkare måste inta en professionell roll när vi hamnar i känsliga situationer. Vi måste försöka att inte bli alltför personliga. I det här fallet lyckas jag inte riktigt. Men PU handlar ju just om utveckling och jag är precis i början av utvecklingen av min medicinska karriär. Utvecklas kommer jag att göra. Men det kommer att ta tid i just det här fallet.