Barnuppfostran

Det här är ett "sur-tants"-inlägg: Jag var i affären idag och föll för frestelsen att köpa med mig lite plockgodis hem. Jag vet att det inte är det mest hygieniska godisalternativet, men jag kunde inte låta bli. ;-) Helt plötsligt såg jag i ögonvrån att ett litet barn bestämde sig för att peta runt i en av godislådorna med händerna. Han passade förstås även på att smaka på några godisbitar. De han inte tyckte om stoppade han tillbaka i lådan. Ja, det var väl inget unikt, tänker du nog. Det mest upprörande var dock att barnets pappa stod precis bredvid och såg vad som hände, men sa ändå inte till sitt barn. Därför vände jag mig till pojken och sa vänligt men bestämt att han varken får peta i godiset med händerna, smaka på godisbitarna eller slicka på bitarna och lägga tillbaka dem i lådan. Pappan såg ut som om han skulle kunna slå till mig, men jag vände som tur var på klacken innan han hann säga eller göra något.

Man ska inte lägga sig i andras barnuppfostran i onödan, men ibland måste man väl få göra det? Vad är det egentligen för föräldrar som inte vågar lära sina barn rätt och fel? Ibland känns det som om daltandet med barnen går lite för långt. Det är ungefär som när föräldrarna lägger all skuld på lärarna när barnen inte är tillräckligt bra i skolan. Det inte så att barnet har pluggat för lite eller att föräldrarna har deltagit i läxläsningen för lite. Nejdå, det är förstås läraren som är opedagogisk, ointresserad, dum, orättvis osv. Jag har hört jättemånga äldre lärare säga att de har märkt en tydlig attitydförändring hos föräldrarna under årens lopp. För 30 år sedan la man faktiskt lite ansvar även på föräldrarna och barnen. (Nu generaliserar jag lite för mycket, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.)

Hur som helst ska jag bara plocka av godiset från de övre hyllorna i fortsättningen!