En nyttig bebiskurs

Det är svårt att inte vilja ha en bebis nu meddetsamma när jag går den här kursen om nyfödda barn. Det är vi alla kursare överens om. Bebisar är så gulliga, så charmiga, så mysiga, så oemotståndliga och alla andra positiva adjektiv som går att komma på. Vi går alla runt med ett stort leende på läpparna efter att ha fått se söta bebisar hela veckorna.

Samtidigt så väcks oron: Det är inte självklart att få ett friskt barn. Det är inte ens självklart att kunna få ett barn överhuvudtaget. De kursare som redan är föräldrar oroas över de sjukdomar som kan drabba deras barn. Vi kursare som inte har barn oroar oss över att inte ens kunna få barn eller för att få ett sjukt barn. Dessutom får vi kunskaper om barnsjukdomar som de flesta utanför läkarkåren saknar, vilket också ökar oron över allt som kan gå fel.

Oro och kunskap är nyttigt. Genom att veta om hur mycket som kan gå fel under fosterutvecklingen, förlossningen och spädbarnstiden, så ökar säkerligen glädjen över att se alla friska barn, glädjen över att kunna bli gravid, glädjen över att få ett friskt barn och glädjen över att kunna rädda sjuka barn.

På förlossningsavdelningen

Nu har jag varit placerad en natt på förlossningsavdelningen, vilket var en av de bästa kliniska placeringarna hittills på många sätt. Jag fick vara med och assistera vid förlossningar, känna på gravidmagar, ge lugnande besked till de blivande föräldrarna som åkt in lite väl tidigt till förlossningen, se epiduralbedövningar ges och framförallt se barn födas till världen.

Jag levde mig verkligen in i alla känslor som förekom i de olika avdelningsrummen. Jag led med mammor som kämpade med svåra värkar, jag spände mig och höll andan precis som den gravida mamman gjorde under krystningarna, jag kände en stor förväntan när huvudet nalkades på den lilla babyn och jag kände en stor glädje när barnet föddes och hamnade i moderns famn. Samtidigt kände jag oro väckas när föräldrarna undrade om barnet verkligen var helt friskt, jag kände tårarna bränna i ögonvrån när en fader berättade om sitt förlorade barn, jag kände rädsla när ett neonatalbarn mådde allt sämre för var timme som gick, jag kände ilska när en barnmorska inte ville godkänna epiduralbedövning hos en lidande kvinna och jag kände en lättnad när babyn äntligen sög på moderns bröst. Glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. Lättnad och ilska. Här kommer alla känslorna på en och samma gång, som Per Gessle kanske hade sagt.

Jag fick även sköta om en prematur baby, som föräldrarna inte orkade sköta just då. Att se babyn ömsom sova, ömsom lapa mjölk och ömsom kika runt i rummet liggandes i mina armar, var en underbar känsla. Ett livets mirakel. Eller ett kärlekens mirakel, som Lennart Nilsson så vackert myntade och filmade (eller egentligen fotograferade) till min och många andras stora glädje.

Ultraljud och BB-rond

Den här veckan har varit händelserik. Jag har fått titta på foster via ultraljud och varit med på fostervattenprover. Jag fick vara med och mäta nackspalter, titta på fosterhjärtan, göra könsbestämningar och mycket annat. Jag fick även pröva att själv göra ett ultraljud på en gravid kvinna, vilket faktiskt var ganska så svårt. Det krävdes lite hjärngympa och detektivarbete för att vrida proben åt rätt håll för att kunna se alla vinklar och vrår av fostret.

En annan dag fick jag vara med på en BB-rond, där en barnläkare och jag undersökte nyfödda barn. Jag fick vara med att känna på reflexer, pulsar, fontanell, höftleder och mycket mer. Jag fick även vara med och tolka blodprover. Det svåraste av allt var att lyssna efter blåsljud över hjärtat. Jag kunde med det lilla ministetoskopet höra babyns minihjärta, men att urskilja blåsljud i sorlet av andningsljud, barnskrik och pratglada föräldrar var inte helt lätt. Jag får fler tillfällen att träna nästa vecka. =)

Preklinfråga

Läsarfråga: Jag har snart KI:s preklintenta och känner mig jättestressad! Hur var tentan? Har du några tips?

Svar: Om det kan vara till någon tröst så vet jag att de flesta var stressade inför preklintentan (eller integrerad deltentamen, som den nu kallas), men jag vet också att det gick väldigt bra för den stora majoriteten! Jag har tyvärr inget bättre tips än att plugga, plugga och plugga under den tiden som står till förfogande. Det kan upplevas som väldigt jobbigt att plugga inför preklintentan, men om du klarar tentan så kommer du att ha en hel sommar ledigt, så du får försöka att se det positivt. Läs igenom föreläsningsanteckningar och duggasammanfattningar ifrån alla fyra terminerna, för på tentan kan allt från biokemi till PU-uppgifter dyka upp. Försök att inte hänga upp dig alltför mycket på detaljer eller att fastna på ett specifikt ämne, utan lägg hellre tid på att repetera så mycket som möjligt och att se helheten.

De flesta av oss som skrev tentan tyckte att det var ont om skrivtid, så prioritera tiden väl och skriv flitigt. Lägg inte för mycket tid på att fundera på frågor som du inte kan, utan gå i så fall vidare till nästa fråga. Om du är osäker - skriv det du vet eller gissa, så kanske du kan få någon poäng på frågan ändå. Skriv utförliga svar på varje fråga, men håll dig till ämnet och skriv samtidigt inte en hel uppsats, för annars kanske du inte hinner med att svara på alla frågor.

Hör gärna av dig igen om det är något mer du undrar över och lycka till!

Fosterutvecklingen

Efter de tre första dagarnas föreläsningar om graviditeter och nyfödda barn, så slås jag återigen över hur fantastisk människokroppen och reproduktionen är. Det är så mycket som ska fungera; så många celler som ska vandra till exakt rätt plats i fostret, så många organ som ska utvecklas, så många gener som ska slås av och på, så många hormoner som ska interagera för att behålla fostret på plats i livmodern, så många processer som ska bryta ner livmodertappen och trycka ut barnet vid rätt tidpunkt och så många olika sjukdomar som kan uppstå om något går fel. Trots det fungerar det mesta ofta näst intill perfekt. De flesta barnen föds friska och fullgångna. Och när något går fel kan sjukvården många gånger hjälpa till. För tidigt födda barn kan räddas, barnlösa par kan provrörsbefruktas, missbildningar kan opereras och infektioner kan behandlas. Människokroppen är fantastisk, så även läkekonsten.

Snart, snart ska jag få se gravida undersökas, barn födas och spädbarn ta sina första andetag utanför magen.

Dags för SVK

Den här veckan avslutades medicinkursen för den här terminen och återkommer igen till hösten. Nu tar svk-perioden vid fram till sommaren. Svk står för "studentvald kurs" och innebär att vi studenter har fått rangordna vilka kurser som vi helst vill läsa ur ett givet kursutbud. Sedan har lotten fått avgöra vilken av kurserna som vi får läsa. Jag hade tur och fick mitt förstahandsval. Min kurs kommer att handla om det ofödda och det nyfödda barnet, om den gravida kvinnan, förlossningen och tiden strax efter förlossningen. Det verkar vara en fullmatad kurs med långa dagar, mycket föreläsningar, praktik och nattjänstgöring, men jag ser fram emot den mycket. Från äldrekursare har jag hört blandade åsikter om min svk-kurs, så jag hoppas verkligen att jag kommer att bli nöjd med den.

Att ge svåra besked till patienter

Hur lämnar man som läkare på bästa sätt ett svårt besked till en patient? Den frågan försökte vi svara på under PU-dagen den här veckan. Vi fick titta på bra och dåliga exempel på patientsamtal och försöka diskutera oss fram till en bra lösning på den svåra frågan. Även om det förstås alltid kommer att vara jobbigt att lämna ett svårt besked till en patient, så kom vi fram till några strategier som kan förenkla situationen för både läkaren och patienten:

• Det svåra beskedet bör lämnas av en läkare som patienten har träffat tidigare.
• Patienten bör få möjlighet att ta med sig en anhörig till mötet.
• Patienten måste själv få välja hur mycket information han eller hon vill ha.
• Läkaren bör ställa öppna frågor och ta sig tid till att lyssna på patienten.
• Läkaren bör försäkra patienten om att han eller hon kommer att få bästa möjliga vård.
• Läkaren bör lämna informationen både muntligt och skriftligt och finnas till hands för att svara på frågor.

Det finns förstås många fler viktiga parametrar att tänka på vid det svåra samtalet. Själv tror jag att en blandning av medmänsklighet, lyhördhet, sunt förnuft samt en förmåga att vara god lyssnare och att vara professionell i sin läkarroll är det viktigaste.

För några veckor sedan fick jag vara med när en läkare lämnade ett tungt cancerbesked till en patient med spridd cancer, som inte gick att bota. Det var en av de mest fantastiska läkare jag har träffat och hennes sätt att lämna beskedet på var ett riktigt perfekt skolboksexempel. PU-dagar i all ära, men att se en riktig läkare lämna ett svårt besked på ett väldigt föredömligt sätt, är det bästa sättet att lära sig på tror jag. Jag hade tur som fick vara med den här läkaren en dag under utbildningen, för hon har inspirerat mig!

Duggasammanfattningar?

Läsarfråga: Hej jag har lite frågor angående duggasammanfattningar. Vart kan man få tag på dem? Använde du dem när du pluggade preklin? Är de bra? Jag går termin 1 på läkarprogrammet och vill ha tag på sammanfattningar att plugga på inför tentan!

Svar: Den sida med duggasammanfattningar som jag framförallt känner till är Duggasammanfattningar. Du kan även få tag på duggasammanfattningar på sidan lkht07, men för att läsa sammanfattningarna där så måste du ansöka om ett lösenord. Båda sidorna innehåller duggasammanfattningar som är skriva av läkarstudenter på KI.

Själv använder jag mig sällan av duggasammanfattningar när jag pluggar, eftersom jag brukar använda föreläsningsanteckningarna och kurslitteraturen i stället. Däremot vet jag många andra läkarstudenter som pluggar på duggasammanfattningarna och som tycker att de är jättebra. Själv har jag ibland använt dem som ett komplement till den andra litteraturen. Jag vill dock varna lite för att enbart använda duggasammanfattningarna, eftersom de är skrivna av läkarstudenter utan att ha faktagranskats av läkare/lärare. Därför kan sammanfattningarna innehålla faktafel, som kan vara svåra att upptäcka om man inte kompletterar sitt pluggande med kurslitteraturen och föreläsningsanteckningarna.

Jag bockar av:

Primärvårdsdag: check
VetU-dag: check
PU-dag: check
PU-uppgift: check
Godkänd dugga: check

Resten av veckan innebär självstudier, vilket är bra eftersom jag har en del skolarbete att göra och en del arbetsuppgifter i hemmet som jag borde passa på att utföra.

Sista Kvartersdoktorn

Ikväll ska jag titta på det sista avsnittet av Kvartersdoktorn. Det är härligt att få se sjukvården skildras på ett så positivt, varmt och medmänskligt sätt, som det görs i den tv-serien. Läkarna verkar vara helt fantastiska som både medmänniskor och läkare. Personligen skulle jag nog vilja hålla en aningen mer professionell distans till mina patienter och skippa "under bältet"-skämten, men i övrigt tycker jag att läkarna verkar underbara.

Kvartersdoktorn har inte fått så mycket uppmärksamhet i media, om man jämför med många andra tv-program. Det första programmet smögs nästan obemärkt in i SVT:s tablå, i alla fall för mig. Trots det verkar alla jag har pratat med ha hittat till serien och fastnat för den. Så även jag. Ikväll kommer jag att sätta mig ner och njuta av alla fina människor - vårdpersonal som patienter - som dyker upp i programmet.

Medicinska memoarer

Det är sällan jag läser skönlitteratur nuförtiden. Det enda jag i princip läser i bokväg är kurslitteraturen på läkarprogrammet. Eftersom den typen av läsning upptar så mycket tid, så vill jag hellre göra något annat på fritiden än att läsa ännu fler böcker. Under de senaste veckorna med kliniktjänstgöring (d.v.s. praktik ute på sjukhuset), så började jag dock läsa en bok som inte ingår i kurslitteraturen. Visserligen handlar boken om medicin (jo, jag är inskränkt), men den är skönlitterär. Boken heter Medicinska memoarer och är skriven av läkaren P C Jersild. Jersild beskriver hur det var att läsa på läkarprogrammet på Karolinska Institutet på 1950-talet och hur det var att komma ut i verkligheten som nyutexaminerad läkare. Det som lockar mig att läsa boken är framförallt möjligheten att kunna jämföra läkarutbildningen då och nu samt det faktum att jag känner igen mig i flera av de miljöer som han beskriver.

Recensioner av boken finns bl.a. på SvD och HD.