På förlossningsavdelningen

Nu har jag varit placerad en natt på förlossningsavdelningen, vilket var en av de bästa kliniska placeringarna hittills på många sätt. Jag fick vara med och assistera vid förlossningar, känna på gravidmagar, ge lugnande besked till de blivande föräldrarna som åkt in lite väl tidigt till förlossningen, se epiduralbedövningar ges och framförallt se barn födas till världen.

Jag levde mig verkligen in i alla känslor som förekom i de olika avdelningsrummen. Jag led med mammor som kämpade med svåra värkar, jag spände mig och höll andan precis som den gravida mamman gjorde under krystningarna, jag kände en stor förväntan när huvudet nalkades på den lilla babyn och jag kände en stor glädje när barnet föddes och hamnade i moderns famn. Samtidigt kände jag oro väckas när föräldrarna undrade om barnet verkligen var helt friskt, jag kände tårarna bränna i ögonvrån när en fader berättade om sitt förlorade barn, jag kände rädsla när ett neonatalbarn mådde allt sämre för var timme som gick, jag kände ilska när en barnmorska inte ville godkänna epiduralbedövning hos en lidande kvinna och jag kände en lättnad när babyn äntligen sög på moderns bröst. Glädje och sorg. Hopp och förtvivlan. Lättnad och ilska. Här kommer alla känslorna på en och samma gång, som Per Gessle kanske hade sagt.

Jag fick även sköta om en prematur baby, som föräldrarna inte orkade sköta just då. Att se babyn ömsom sova, ömsom lapa mjölk och ömsom kika runt i rummet liggandes i mina armar, var en underbar känsla. Ett livets mirakel. Eller ett kärlekens mirakel, som Lennart Nilsson så vackert myntade och filmade (eller egentligen fotograferade) till min och många andras stora glädje.