Anestesiolog kanske?

Anestesi, som jag har ägnat veckan åt, visade sig vara väldigt roligt. Arbetet innefattar många olika patientgrupper, allt från friska patienter som ska göra små dagkirurgiska ingrepp under 15 min, till svårt sjuka patienter som ligger nedsövda flera veckor på IVA. Dessutom är det väldigt varierande åldrar på patienterna, från små barn till väldigt gamla patienter. Arbetet innebär även praktiska, teoretiska och etiska utmaningar som är intressanta. Kan patienten sövas överhuvudtaget eller måste operationen ställas in? Är det etiskt försvarbart att vårda patienten på IVA om patienten dör oavsett? Vågar man söva en patient som riskerar att dö under narkosen? Vad vill patienten själv och hur mycket ska anhöriga få vara med och säga till om? När ska läkaren sätta stopp för behandling som inte verkar främja patienten?

Under veckan har jag fått göra många praktiska saker för första gången - intubera (det var lite knepigt), lägga spinalbedövningar (det var lättare än jag trodde), hålla fria luftvägar med hjälp av händerna under en hel operation (aj, träningsvärk), sätta PVK:er (inte så svårt) m.m.

En sak kan jag konstatera: anestesi är inte lika lugnt som enligt låten med Amateur Transplants, som jag postade i måndags. När patienterna väl är sövda måste narkosläkaren springa vidare och söva andra patienter, smärtlindra patienter på uppvaket, springa till förlossningen och lägga EDA-bedövningar, preop-bedöma patienter, föra journaler m.m. Så det där om att narkosläkare bara sitter och dricker kaffe under operationerna stämde i alla fall inte överens med det jag såg.

Fördomen om att narkosläkare inte har något pappersarbete visade sig inte heller stämma. Narkosläkare måste liksom andra läkare föra journaler, men journalerna är ofta kortare och färre än inom andra specialiteter.

Kontentan av veckan är att anestesi är intressant, roligt och varierande. Jag kanske ska bli narkosläkare?