Det lilla jag har sett av kirurgsidan uppe på op har inte gjort mig jätteentusiastisk inför kirurgiplaceringarna. Nu är en sådan vecka här och jag kommer att få möta min oro på plats i op-salen. Det första dåliga intrycket kom redan första veckan på kirurgkursen, då ett par mindre sympatiska op-syrror skulle introducera oss till kirurgisalarna. Sedan fick jag höra skräckupplevelser om hur mina kursare blivit dåligt bemötta av personalen på op.
Min första egna upplevelse av op-salen kom då jag gick kirurgijour en kväll. Min handledare (som inte var särskilt entusiastisk över att ha påtvingats en läkarkandidat) försvann och lämnade mig någonstans i en korridor på det stora sjukhuset, där jag knappt kunde orientera mig. Så småningom hittade jag honom i op-salen, och pliktskyldigt bad jag op-syrran om lov att få komma in i salen. Den fantastiskt trevliga op-sjuksköterska hjälpte mig glatt på plats i mina sterila kläder och hänvisade mig till en lämplig plats vid operationssåret. Så långt var allt bra, men då kom hon. Hon undersköterskan som under hela operationen skulle göra min upplevelse till en pina. Varje ord jag sa upprepade hon med löjlig röst för att förlöjliga mig. Varje gång jag frågade kirurgen något eller besvarade en fråga, så upprepade undersköterskan allt jag sa med en tillgjord, fjantig röst. Jag kände till slut hur ilskan brände, men ingen kunde se mitt ilskna ansiktsuttryck under munskyddet. Jag var arg över att undersköterskan tillät sig att härma mig och förlöjliga mig, jag var arg över att jag och övrig personal lät det fortgå och jag var framförallt arg över att min handledare inte försökte ta mitt parti. Han skulle ju ändå handleda mig och se till att min utbildningskväll blev bra. Till slut tröttnade jag och vände mig om mot undersköterskan och frågade skarpt "Vad sa du?" efter att hon härmat mig för trettionde gången. Då blev hon genast vek och svarade att hon "skulle ju bara..." Vad då "skulle bara"? tänkte jag tyst för mig själv.
Vid ett annat tillfälle, nere på akuten, blev jag utskrattad av några sköterskor som tyckte att jag såg ut som "en jävla barnmorska" (följt av några ytterligare kommentarer). Anledningen till det var att jag gick i de engångskläder som alla läkare och läkarkandidater på kirurgen faktiskt ska bära, men få gör. "De blå tygkläderna är ju mycket skönare än engångskläderna", brukar det heta. Där fick man för att man ensam följde sjukhusets regler...
Jag kan ge många, många, många exempel på hur jag mötts av dålig attityd bland sjukvårdspersonalen, trots att jag själv alltid är noga med att presentera mig, vara trevlig och ha ett respektfullt bemötande. Många fler studenter än jag har varit med om dåligt bemötande. Min pojkvän, som säkert ger ett lite mer auktoritärt intryck än vad jag gör, har däremot sällan varit med om samma otrevliga bemötande. Det verkar generellt som om de kvinnliga kursarna har blivit mer utsatta för dåligt bemötande än killarna. Kanske är det för att vi tjejer utgör något slags hot, medan de unga killarna ses som ett roligt tillskott i den annars ganska kvinnodominerande sjukvården? Eller är vi tjejer bara mer känsliga än killarna, eller mer öppna med att prata om det? Vad vet jag? Jag kan ju bara uttala mig om mina egna erfarenheter.
En sak är klar - när jag är läkare och har läkarkandidater vid min sida, så ska jag aldrig ALDRIG låt en annan personal förlöjliga vare sig mig eller min kandidat (eller någon annan ur personalgruppen heller för den delen). Någon jävla måtta får det vara.
P.S. Till alla er som tänker påpeka att det även finns ruttna ägg bland läkare, vill jag säga att det är jag fullt medveten om. Otrevliga människor finns det inom alla yrkeskategorier. Och till alla er som vill säga att även manliga kandidater blir negativt diskriminerade ibland, vill jag säga att det känner jag också till. I vissa fall blir man bättre bemött som kvinnlig kandidat.
EU:s mål: 60 miljoner cancerbilder
1 dag sedan
Inlägg
4 kommentarer:
Tråkigt att höra om det dåliga bemötandet. Eftersom det för de flesta av oss är första gången vi kommer i nära kontakt med en viss avdelning eller specialitet borde det väl vara extra viktigt att se till att studenten känner sig väl omhändertagen. Om inte annat för att locka till sig bra studenter inför framtiden. Jag tyckte det var bra av dig att säga till personen i fråga i vilket fall.
Det där med bemötande av kandidater har man ju upplevt mer än en gång om vi säger så. Den mest intressanta slutsatsen jag dragit, när man lyckas se förbi det mest nära och egentligt småaktiga, är att bra placeringar växer inte på träd och att just dessa placeringar färgar en mer än vad man initialt vill erkänna.
Jag har bara någon enstaka gång känt mig dåligt bemött. Varför vet jag inte. Små sjukhus verkar bättre än stora. Kanske beror det på att de är mindre kandidattrötta på små sjukhus. Har precis haft två strålande dagar på ett litet sjukhus med bara dag-op.
Av Göteborgs tre sjukhus har ett halvdåligt, ett halvbra och ett bra rykte. Var med i en op-sal där en narkos-ssk, en op-usk och en op-ssk talade om bemötande av studenter (inte bara läkarstudenter!). De visste om att de hade ett gott rykte. Alla såg det som otänkbart att behandla studenter som något annat än blivande arbetskamrater. Den synen genomsyrade hela avdelningen. Så ska jag tänka när jag handleder studenter i framtiden.
Mamma och läkarstudent: Jag håller med dig, bemötandet är väldigt viktigt. Som tur är finns det avdelningar som är väldigt noga med bemötandet och det höjer upplevelsen av hela specialiteten. Jag hoppas verkligen att fler säger ifrån när de blir dåligt bemötta. Jag vet att alltför många i stället tiger och mår dåligt i hemlighet.
Doktoranden: Så tråkigt att du också upplevt samma sak. Samtidigt är det på sätt och vis skönt att höra att jag inte är ensam om mina känslor och att det inte bara är vi i Stockholm som "klagar".
DrApoe: Jag har samma erfarenhet som du. När jag var externplacerad på ett mindre sjukhus, som sällan har läkarkandidater, var all personal väldigt trevlig och mån om att jag skulle trivas. De tyckte att det var roligt att ha en kandidat där och det märktes.
Skicka en kommentar