Hört på tunnelbanan

Vid en grupp säten satt två uteliggare och diskuterade ett vardagligt problem:

Person 1: Vart brukar du sova om nätterna då?
Person 2: Jag brukar sova en tredjedel av nätterna i en trappuppgång på Sveavägen, en tredjedel av nätterna på härbärget och en tredjedel av nätterna hos min flickvän. Du då?
Person 1: Jag har inga speciella platser där jag sover... Jag driver omkring lite och ser vad jag hittar. Huvudsaken är att våren närmar sig, för då behöver man inte frysa så mycket om nätterna längre.

Vid en annan grupp säten satt två damer i päls och diskuterade sina problem:

Dam 1: Det är förskräckligt, numer får man inte ta med sig hunden in på Fältan*.
Dam 2: Ja, jag hörde det. De hänvisar oss till NK om vi vill shoppa tillsammans med hunden.
Dam 3: Usch, vilket sätt. Förskräckligt är vad det är. Jag funderar på att skriva en insändare till tidningen och klaga.

Vardagen ser så olika ut för olika människor. Det är likadant inom vården. En del tycker att det ofarliga, millimeterstora hudutslaget är det största problemet som kan tänkas. En del tycker att de terapiresistenta cancersmärtorna är det värsta som finns. I läkaryrket gäller det att möta alla patienter där de är i sina specifika situationer och att inte jämföra patienterna med varandra.

Till de upprörda damerna på tunnelbanan kan jag glädjande nog berätta att det nu återigen är tillåtet att ta med sig hunden in på Fältan*.

*Fältan = Fältöversten = shoppingcenter på Östermalm